Händelser

2014 sökte Djurparken bygglov för en Nöjespark med bl.a. en stor berg- och dalbana. Då blev det akut att lösa trafikproblemen kring entrén. Kommunen köpte upp mark och byggde en ny väg på andra sidan Tropicariet.

Vägentogs i bruk i slutet av 2015.

Vägen var efterlängtad av Kopparboborna.

Den nya vägen under byggnad, nov 2015. Den ansluter till Kvarsebovägen öster om Tropicariet. Till vänster går gamla delen av vägen som blivit ett bilfritt entréområde till Djurparken och Tropicariet.

Historia

Den första vägen till Kopparbo gick antagligen från Timmergata. De torpställen som skapades på 1600-talet behövde ha förbindelse med sin gårdsherre. Vägen fungerade för enkla hästtransorter. Idag syns den endast som en stig genom skogen förbi Karlslund.

När den nya stora vägen mellan Norrköping och Timmergata anlades i slutet av 1800-talet anlades antagligen också en ny anslutningsväg till Kopparbo. Den anslöt till stora vägen ungefär som idag och trafikerades bara av de fåtaliga invånarna i Kopparbo som också ansvarade för underhållet.

1935 startade en Vägförening som fick ansvaret för hela avtagsvägen från stora vägen fram till Fridhem. 1961 etablerades en ny Vägförening som även ansvarade för vissa småvägar och vägen till Bäckängen. Ansvaret sträckte sig dock inte längre för hela sträckan fram till Fridhem.

När Djurparken etablerades 1964 ökade trafiken dramatiskt både på stora vägen och på första delen av avtagsvägen till Kopparbo. Djurparken/Vildmarkshotellet breddade denna del av vägen och övertog underhållsansvaret. Men den gamla vägförrättningen gällde fortfarande.

Gångtrafiken kring Djurparkens entré och Tropicariet gav stundtals mycket problem för besökare, bussar och biltrafik. Under många år fördes därför diskussioner om att flytta vägen till andra sidan Tropicariet. Detta skedde alltså 2015.

Fram till 1950-talet fanns inga hus bredvid avtagsvägen. Sedan flyttade Kopparbo Konsum dit och byggdes senare om till Tropicariet. (Foto 1959)

Fram till 2015 gich vägen mellan Djurparksentrén och Tropicariet. (Foto tidig vår 2004, innan Djurparken har öppnat)

Utbygnad av fiberstamnät utefter Bråvikens norra strand

2014 meddelade Norrköpings kommun att man skulle bygga ett fibernät norr om Bråviken. Samhällen där tillräckligt många anmälde sig skulle få fiber fram till tomtgräns och anslutning för bara 19.000:-. Det enda fastighetsägaren behövde göra själv var att gräva mellan tomtgränsen och bostadshuset. Men detta kunde man genom kommunen beställa för ett bra pris.

Kopparbo får fiber till alla fastigheter

Under sommaren 2015 pågår grävningar fram till alla fastigheter. Fiber kommer under hösten att dras in till alla som har anmält sig.

Samhället Kopparbo blir mera attraktivt med fibernät

Det är helt klart att värdet av fastigheterna i Kopparbo ökar nu när det finns möjlighet att dra in ett snabbt bredband. Så även den som idag anser sig inte behöva bredbandet bör se till att det dras fram till huset även om man väntar med sin anslutning några år.

Grävning för fiber vid Klumpstugevägen, juni 2015

2010 började stolparna se allt sämre ut. Föreningen sökte efter bryggreparatörer men det var många andra bryggor som stod på kö.

2012 såg bryggan eländig ut men det gick att bada från bryggan hela sommaren.

Våren 2013 blev det äntligen reparation. Några experter kom med tung utrustning. De hade tur med vädret och hade förmått Trafikverket att kräva sänkt hastighet för de stora båtarna. Så man slapp vågor.

På arbetsdagen kompletterades däcket.

Sommaren 2012 måste en del av bryggan vara avstängd

Bastanta stolpar anskaffades hösten 2012.

I slutet av april 2013 kom räddningen

Bryggan var klar i april 2013, men ingen ville provbada!

Bryggan reparerades av specialister med hjälp av en färja med tillhörande gräv-/slagmaskin som förflyttades med bogserbåt.

2009 etablerades ett naturvårdsområde "Bråviksbranten" utefter kusten mellan Kopparbo och Kvarsebo. Genom området röjde Länsstyrelsen en vandringsled, som startar vid Karlslund där det står en orienteringstavla.

2011 inrättads ett naturvårdsområde även mellan Kopparbo och Marmorbruket.

De två vandringslederna knyts ihop genom Kopparbo, där skyltar finns uppsatta. Hela vandringsleden går nära Bråviken, oftast högt över vattnet. Man passerar många platser med en härlig utsikt över Bråviken och Vikbolandet. Leden är hela vägen utmärkt med orange pilar och/eller orange markering runt trädstammar.

Östra delen av naturvårdsområdet som sträcker sig utefter kusten men utelämnar Kopparbo och Timmergata strand.

Vandringsleden mot Kvarsebo startar vid Karlslund där det står en orienteringstavla. Leden sammanfaller bitvis med Sörmlandsleden. Man kan vid några ställen vika av från leden och gå ut på stora vägen. Vandringen är bitvis krävande men med många naturupplevelser. Man passerar rövargrottor, underbara utsiktsplatser, fantastiska träd och klippformationer. Man kommer sannolikt också att få se havsörn.

Vid Skvätta passerar man en Rövargrotta och kan också se resterna av järnhantering från 1600-talet.

Vandringsleden mot Marmorbruket utgår från Bäckängsvägen 18 där den utnyttjar den gamla trappan som Djurparken byggde på 1970-talet. Efter Vildmarkshotellet använder man den gamla Kopparbostigen, även kallad Marmorstigen. Leden är måttligt krävande.

Leden är användbar för den som vill ta närmaste vägen till en danskväll på Vildmarkshotellet. Men då bör man ha dansskorna i en påse. Dessutom bör man ta sig hem medan det är ljust eller använda pannlampa.

Startpunkten för leden mot Marmorbruket med krävande trappa, foto 2013. Till höger: Vägvisning inom Kopparbo

Den östra delen passerar: Kalle-Pells intag, gruvor, Kopparbogrottan och Skvätta masugn.

Hösten 2007 tuktades den framväxande skogen i Kopparbo. Både Vägföreningen och enskilda tomtägare tog bort mängder av träd. Det blev ljusare och man återfick utsikten mot grannar och Bråviken.

Bilder med några veckors mellanrum från Bäckängsvägens vändpan.

Vid Kopparbovägen - före och efter

Kopparbovägen från Klumpstugevägen före och efter.

Ängen - efter gallring och timmer för över 100.000 kronor.

Järngruvevägen - före och efter

Vy från Klumpstugevägen

Vy från brevlådorna

Utefter bäcken - före och efter

Avloppet rinner ut i Bråviken

Från eget avloppssytem.....
Fram till 2002 måste fastighetsägarna hantera sitt avlopp lokalt. Gråvatten (köksavlopp och tvättvatten) infiltrerades. Resultatet av toalettbesöken hämtades av kommunens bil. Några installerade septitank vilket inte var tillåtet. Men även från den otillåtna septitanken hämtades det av kommunen och pumpades ner i Norrköpings reningsverk.

.....till centralt system......
Med början 2002 installerades ett centralt avloppsystem. 2005 fanns det tillgängligt för alla fastigheter (utom en!). Man tvingades betala höga anslutningsavgifter och gräva runt sina hus. Men man slapp en massa problem och de flesta var nöjda.

....som pumpar avloppet till Norrköping
Avloppet pumpas i en kraftig ledning in till Norrköping där det renas och deponeras enligt moderna metoder. Ingen bil kommer och hämtar kartonger och ingen tömmer septitanken.

Brustna illusioner
Just när systemet var klart brast ledningen utanför Krokek. Allt avlopp åkte ut i Bråviken. Sedan återkom det till Kopparbo, nu utspätt med Bråvikens vatten. Badning fick anstå!

Vid 16-tiden i går anlände en pråm som körts in från Strängnäs. Den kördes genast ut till platsen för läckan

Artikel i NT 20 juli 2005

NT 21 juli

NT 25 juli

En ny detaljplan
gäller från 2004. Enligt denna skall Kopparbo förbli ett fritidshusområde men med ökad byggrätt. De mindre fastigheterna får ha bostadshus på 120 kvm och komplementhus på 60 kvm. För de större gäller större byggrätt.

Den förra planen
angav att området skulle användas för fritidshus men samtidigt gällde förbud att uppföra byggnad som krävde avloppsledning. Planen medgav en huvudbyggnad på 60 kvm byggnadsarea med ett uthus på 20 kvm per tomt. Tomterna skulle vara minst 1000 kvm. Källare fick inte anordnas. Byggnadshöjden begränsades till 3,5 m för huvudbyggnad och 2,5 m för uthus.

Statistik
Området har 83 bostadsfastigheter varav 77 är bebyggda med ett eller flera bostadshus. I juni 2002 fanns sammanlagt 89 bostadshus av vilka 31 hus beboddes permanent.

Enligt kommunens invånarregister var 62 personer mantalsskrivna inom området i oktober 2003. Av dessa var 5 över 65 år och 7 under 20 år samt 28 kvinnor och 34 män. På 34 olika adresser var personer mantalsskrivna. På 14 av dessa var en person mantalsskriven, på 14 två personer och på 6 tre eller fler.

Områdets karaktär
Byggnadernas karaktär varierar eftersom området byggts ut under olika perioder. Bostadshusen skiftar från enkla fritidshus till åretruntbyggnader med hög standard. Mest anmärkningsvärda är kanske s.k. fabrikörsvillor från 1800-talets slut. Här finns även traditionella jord- och skogsbruksbostäder med tillhörande byggnader.

Utbyggnaden har främst skett under två perioder, med enstaka bebyggelse under övriga år. 1880-1910 då arbetare och fiskare byggde åretruntbostäder med möjlighet att hyra ut till sommargäster samt då stadsbor byggde enstaka stora sommarvillor. 1960-1970 då mindre fritidshus uppfördes i samband med en ny byggnadsplan.

Bebyggelsens kulturhistoriska värde har inte dokumenterats. Ändå kan det konstateras att byggnaderna har historiska egenskaper och upplevelsevärden. Bland fabrikörsvillorna från förra sekelskiftet finns sällsynta och representativa värden i form av äkthet, kvalitet och pedagogisk tydlighet.

Nya planen
Nedanstående texter är förkortade utdrag ur planbeskrivningen:

Fritidshusområde
Den nya planen syftar till att områdets karaktär som fritidshus-område skall behållas. Genom att det nu sker en anslutning till allmänt VA-nät skall en viss utbyggnad vara möjlig. Därigenom kan det bli möjligt att nyttja bostäderna under en större del av året.

Byggrätt
Utgångspunkten för föreslagen byggrätt är att på en tomt med areal under 2000 kvm skall tillåtas ett bostadshus med bruttoarea 120 kvm och komplementbyggnader på 60 kvm byggnadsarea. Denna bestämmelse kan tillämpas på 65 av de befintliga fastigheterna och 12 av de fastigheter som ev. kan tillkomma. För övriga 18 befintliga bostadsfastigheter och ytterligare 11 som kan tillkomma krävs separata bestämmelser för att de ska kunna byggas till. Några ges rätten att bygga bostad med 180 kvm bruttoarea. Några fastigheter ges en speciell byggrätt. Denna fungerar så länge fastigheten är odelad men om den delas måste byggrätten fördelas.

Antal våningar
Bostadshus får normalt uppföras i högst två våningar inklusive vinds- eller suterrängvåning medan komplementbyggnad får uppföras i en våning. En marginellt undantag gäller det plana området i nordvästra delen av området där bostadshusen får byggas i högst en våning plus vinds- eller suterrängvåning. Eftersom merparten av bostadshusen får ha högst 120 kvm bruttoarea är det troligt att de flesta husen kommer att vara i endast en våning.

Kulturhistoriska hus
4 fastigheter har markerats med skyddsbestämmelse och 13 fastigheter med varsamhetsbestämmelse. Skyddsbestämmelser och varsamhetsbestämmelser införs för att dessa byggnaders kulturhistoriska värde skall uppmärksammas i samband med bygglovsprövning för ändring av dessa byggnader. För att bevara områdets karaktär anges att ny byggnad ska uppföras med fasad av trä.

"Tomt"
"Med tomt avses i första hand fastighet bildad för bostadsändamål men kan inom fastighet större än 2000 kvm också avse del av fastigheten som kan utgöra en självständig bostadstomt och som kan avstyckas."

Kopparbo får vatten och avlopp

Inget VA-nät i kommunal regi!
Under andra delen av 1900-talet var det återkommande hot/löften om att det skulle bli ett centralt VA-system i Kopparbo. Det ständiga beskedet från Norrköpings kommun var att ett sådant kan komma tidigast om ca 5 år. Markförhållandena i Kopparbo gjorde det alltför dyrt!

Under dessa år var det alltfler fastighetsägare som fann det nödvändigt att gräva ner egna septitankar, vilket inte var tillåtet. Något fall blev anmält.

Men med privatisering tog det fart!
När den kommunala verksamheten tagits över av Sydkraft år 2001 kom plötsligt beskedet att det beslutats att området skulle få centralt VA-system. Arbetet höll på i tre år och skedde huvudsakligen på vinterhalvåren. Då kunde det vara svårt att ta sig fram i Kopparbo. När arbetet slutfördes 2006 var de flesta vägarna nyasfalterade.

Fastighetsägarna fick betala mellan 70.000:- och 110.000:- för anslutningen, vilket kändes dyrt för de enklare sommarställena.

Sedan blev VA-nätet kommunalt!
När arbetet var nästan klart återköptes VA-verksamheten av Norrköpings Kommun.

Ny detaljplan
VA-utbyggnaden medförde att det blev en ny detaljplan som fastställdes 2004.

Avlopp i Bråviken
Just när sista etappen var klar brast ledningen och avloppet rann ut i Bråviken.

Klumpstugevägen var oframkomlig vintern 2003.

Arbetet skedde på vintern. Vägen grillades över natten för att tjälen skulle försvinna.

Vid ängen placerades en pumpanläggning.

Besvärlig beslutsprocess

Sedan slutet 1930-talet hade det diskuterats fram och tillbaka om att asfaltera vägarna. De gamla grusvägarna orsakade stora underhållskostnader på en del sträckningar. Dessutom dammade vägarna under torrperioderna och man tvingades tillföra dammbidningsmedel.

1970 ansåg en majoritet av medlemmarna att det var dags för en asfaltering av Framnäsbacken. Men beslutet fick inte erforderliga 2/3-delar.

1985 gjordes åter en undesökning av asfalteringskostnaderna. Kopparbovägen 800 m plus Klumpstugevägen 225 m beräknades kosta 300.000:-. Inget beslut togs.

En lyckad asfaltering

Efter många års beslutsvånda lyckades 1989 års styrelse få till ett beslut om asfaltering. Anslutningen till Djurparksvägen, Framnäsbacken och Brinkbacken blev först.

Medlemmarna uttryckte sin tacksamhet på nästa årsmöte, där man tog ett enhälligt beslut om att fortsätta asfaltera huvuddelen av vägarna för ca 200.000:- vilket skulle betalas med lån. Så 1991 var huvuddelan av vägarna asfalterade.

Nu lär det knappast finnas någon som ångrar asfalteringen. Speciellt sedan lånet slutbetalats 1998.

Ny asfaltering

Asfalt håller inte i evigheter. Några av de mest utsatta partierna har repararerats under åren.

Så det passade bra att de flesta vägarna grävdes upp när centralt VA-system installerades 2002-2005.

Därmed blev en stor del av vägnätet asfalterat på nytt. Kostnaderna hamnar på framtida VA-räkningar istället för att debiteras via Vägföreningen.

Fastigheten Kopparbovägen 31 hade under lång tid haft en förrådsbyggnad vid stranden. Den låg olämpligt och hindrade fiskarnas trafik vid bryggan. Den låg på mark som först ägdes av Lövsgata gård och sedan av Tåby Sockenallmänning.

Under 1950-talet flyttades byggnaden och byggdes om till bastu.

Bastun låg på mark som vid vägförrättningen 1962 klassades som parkmark. På 1990-talet ansåg Vägföreningen att man skulle anlägga en allmän badplats med tillhörande parkering. Men då låg bastun i vägen

Efter en lång kamp, träffades en uppgörelse. Bastun flyttades till andra sidan vägen (något längre från vattnet) och byggdes om. En allmän badbrygga byggdes vid stranden och någon gång i framtiden kanske det också kan bli några gemensamhetsanläggningar.

Bastun tillhör numera fastigheten Kopparbovägen 33.

Bastun före flytten (foto 1955). Till höger: En vackrare och större bastu efter flytten (foto 2001).

Av tidningsartikeln 9 juli 1979 framgår bl a:

Staketet- Staketet ska rivas.

Det beslutet har länsstyrelsen i Östergötland fattat. Staketet det gäller finns i Kopparbo på norra Bråviksstranden. I åtta år har Georg Karlsson, Norrköpingsbo och stugägare i Kopparbo, och Kopparbo vägförening diskuterat det här staketet fram och tillbaka. Georg Karlsson har hävdat att staketet strider mot allemansrätten. Vägföreningens majoritet har haft en annan uppfattning. Nu har länsstyrelsen gett Georg Karlsson rätt. Senast sista augusti ska staketet vara borta.

Området man stridit om är en smal landremsa mellan sjön och Strandvägen. Den används bl a till uppläggningsplats för båtar. Någon stugbebyggelse finns inte där det nu aktuella staketet satts upp.

- Det är fel att några stycken försöker privatisera stranden, säger Georg Karlsson. Det är på flera håll man hindrar allmänheten från tillträde till stranden genom att sätta upp staket och skyltar med "Privat område" och liknande.

VIKTIGT UPPLYSA

• Jag tycker det är viktigt att upplysa folk om att staket och skyltar ofta är uppsatta olagligt.
• Bråvikenområdet är på Kolmårdssidan på olika sätt av betydelse för rörligt friluftsliv, säger länsstyrelsens naturvårdsenhet i en skrivelse.
• Genom strandens relativa otillgänglighet och genom bebyggelse och andra anordningar är de för allmänheten tillgängliga strandområdena begränsade.

BYGGNADSNÄMNDENS ANSVAR

Länsstyrelsen uppmärksammar också Norrköpings Byggnadsnämnd på att det finns fler staket på den här strandremsan som uppenbarligen är olagliga.

I och med länsstyrelsens påpekande till byggnadsnämnden bör alltså beslutet om stängslet i Kopparbo få betydelse också för norra Bråviksstranden i övrigt där man stängt av bitar av strandremsan. I det fall länsstyrelsen nu avgjort äger den som har staketet inte ens marken. Det är Tåby sockenallmänning som äger marken.

Det har förmodligen varit skogsbrand i närheten av Kopparbo många gånger. Den senaste inträffade 1975 då situationen blev dramatisk för ägarna av fastigheterna närmast skogen. Elden stoppades bara ett hundratal meter från Karlslund. Ur tidningsartiklar kan man läsa:

"Vid 12-tiden gick det storlarm hos brandkåren i Norrköping varvid även Krokeks och Kvarsebo brandvärn kallades in. Rökutvecklingen var mycket kraftig och syntes på stort avstånd.

Branden började i närheten av TImmergata vid Bråviksstranden, och fick hjälp av den kraftiga vinden att arbeta sig västerut - mot bl a bebyggelsen l Kopparbo.

Släckningsarbetet försvårades av den dåliga tillgången på vatten. Visserligen fanns Bråviken att tillgå men att få upp vatten, ca 70-80 meter upp för svårforcerade stup, befanns omöjligt.

Ett stort problem för brandmännen var det stora antal "turister" som samlades på Kvarsebovägen. På grund av svårigheterna att få vatten på platsen körde tankbilar i skytteltrafik mellan branden och Kolmårdens djurpark. Antalet nyfikna var så stort att brandbilarna blev hindrade. Polis måste sättas in för att röja vägen från parkerade bilar och nyfikna.

'Först sent på kvällen var gränserna säkrade', omtalar brandingenjör Jan Hermansson. 'Det blir kritiskt igen på tisdagsmorgonen och förmiddagen då sjöbrisen sätter in och solen börjar värma upp markerna igen. Då måste vi ha en ordentlig styrka som kan ta hand om släckningen när det flammar upp igen. Klarar vi det kan jag nog säga att det inte längre är någon större fara. EftersIäckning och bevakning kommer dock att pågå en hel vecka framåt, om det inte kommer något regn. Det är torrt som fnöske i markerna.'

Vad som orsakat elden vet man ännu inte. Misstankar finns dock att den vållats av några fritidsfiskare som eldat eller slarvat med cigarretter.

Någon värdefull timmerskog var det inte som blev förstörd av elden. Vegetationen bestod mest av buskar och mindre träd. Dessutom fanns det mycket ris på marken."

Röken låg tät över östra Kopparbo där många hus var hotade

Dystra tidningsrubriker 1978:

En industriell epok går i graven
Kolmårdsmarmorn olönsam efter 700 års brytning
Sista Kolmårdsmarmorn bryts.

"Om en månad bryts den sista stenen av den världsberömda Kolmårdsmarmorn. I dagarna får de sista marmorbrytarna sina uppsägningar av Ytong AB.

Det ligger nära till hands att romantisera brytningen och skapandet av den vackra kolmårdsmarmorn.
"Men det var ett skitigt jobb. På vintern kunde det vara för jäkligt, säger Stig Svensson. Men det är sånt man glömmer. Det är åtminstone bättre än att stå i en fabrik, säger Per Widerström.

De har båda upplevt när två av deras kamrater dödsstörtade i det 200 meter djupa brottet, ettan."

Sedan kom anklagande rubriker:

Högt spel i marmoraffären
Marmorbruket hemlighöll sina planer för kommunen
Det är bittert att det skall ta slut nu

"Ägarna till Nya Marmorbruks AB agerade på flera olika fronter och i kommunen betecknar man det som ett dubbelspel, där ansvariga kommunledare inte fick veta hela sanningen.

De verkliga förhållandena i spelet om marmorbruket börjar nu komma fram. Det stod för länge sedan klart att det inte fanns någon framtid för bruket. Malmen hade bivit för dyr att bryta. Medan man från ägaresidan försökte inbilla Kolmårdens kommun att framtiden skulle säkras om kommunen köpte mark och åtog sig borgen för lån, pågick på andra håll sonderingar för att sälja eller fusionera bruket.

På direkta frågor från kommunen om dylika saker pågick gavs nekande svar. Kommunen fick inte veta sanningen."

Gottfrid Svensson, mångårig hyresgäst i Lövsgata, vid marmorsågen. Foto ca 1940.

Många av marmorarbetarna bodde i Kopparbo. Vid fastighetsinventeringen 1950 var 4 fastighetsägare "marmorarbetare", men dessutom fanns det många söner och hyresgäster som arbetade vid Marmorbruket. De flesta var dessutom fiskare på "fritiden". Nedläggningen av verksamheten i Marmorbruket drabbade många i Kopparbo.

Chocken var alltså stor, precis som vid nedläggning av andra stora industrier. Sveriges skolbarn som på 1960-talet fick läsa om den viktiga Kolmårdsmarmorn, måste lära om.

Konsum flyttar till vägskälet

På 1950-talet minskade åretruntboendet nere i Kopparbo. I stället ökade befolkningen runt Marmorindustrin vid Gruvstugan. Kopparbo Konsum flyttade 1959 från sin gamla plats vid Järngruvevägen till vägskälet för att få fler kunder. Det var närmare Gruvstugan men långt från bebyggelsen i Kopparbo.

....läggs ner och....
Men det hjälpte inte. Affären tvingades att lägga ner 1969. Några inbrott hade ökat problemen.

....byggs om till Tropicarium
Den gamla konsumbutiken blev starten för det Tropicarium började byggas 1970 och som nu dominerar vägskälet.

Konsumbutiken vid vägskälet invigdes 20 januari 1959 och ersatte då butiken i Kopparbo. Foto 1962.

Ett inbrott skildras i artikeln från NT 7 maj 1962.

Djurparken öppnades 1965 med kommunen som ansvarig. Det orsakade viss oro i Kopparbo. Se intervju med Ulf Svensson om hur det började. Sedan har Djurparken både utvecklats och genomgått kriser. Vildmarkshotellet byggdes 1984. Anläggningarna har övertagits av privata intressen och förlust har bytts till vinst.

Den första entrén låg på nuvarande vägen till Vildmarkshotellet. Början av den vägen tillhör Kopparbo Vägförening men Djurparksbolaget (=kommunen) lade egenmäktigt beslag på vägen. Dessutom fanns det planer att använda Lopptäppan som parkering.

Efter flera års diskussioner så blev läget lugnare. Parkeringen löstes på annat sätt och Djurparken sköter vägen utmärkt.

En stugby är planerad nära Vild-markshotellet och trafiken förbi Tropicariet kommer då att öka. Diskussioner pågår om ny utfart på andra sidan Tropicariet.

Djurparken ger många arbetstillfällen

Den är ett trevligt inslag för gäster i Kopparbo. Djurparken och Vildmarkshotellet betyder mycket för dagens Kopparbo. Många som bor i Kopparbo arbetar i djurparken.

Djurparken har numera ca 75 anställda och Vildmarkshotellet lika många. Till detta kommer ca 100 säsongsanställda.

Ulf Svensson stod staty innanför djurparksentrén (2004), men är nu borta.

Gamla entrén, vykort från 1966

Djurparkens nuvarande huvudentré på våren innan besökarna strömmar till (2004).

Gården Lövsgata drev ett aktivt jordbruk fram till ungefär 1940. Fram till 1950-talet användes gärdena för mullbete för kvigor tillhörande Timmergata och Skvättan.

I byggnadsplanen som antogs 1958 gavs det möjlighet att bygga fritidshus på delar av Lövsgataängen och i angränsande skogspartier. Men en del av ängen finns fortfarande kvar som grönområde och lekplats.

Genom bebyggelsen kring Lövsgataängen blev det betydligt fler sommarboende i Kopparbo.

Se även
- Infarten till Kopparbo
- Utsikt från Råbäck

De första husen på ängen byggdes 1959. I bakgrunden Johannelund till vänster och Konsum och Eriksberg till höger. Fotot taget från Bäckängssidan.

Gården Lövsgata ligger till höger på denna teckning av ängen på 1950-talet. Till vänster husen Järngruvevägen 9 till 5.

Ungefär samma vy 2001. Men nu ligger här alla husen på Litorinavägen.

Länsstyrelsens i Östergötlands län resolution angående fastställelse av förslag till byggnadsplan för fritidsbebyggelse vid Kopparbo i Kolmårdens kommun; given efter anslag Linköping i landskansliet den 22 november 1957.

Länsstyrelsen fastställer med stöd av 107 § byggnadslagen att av arkitekten SAR Gunnar Sjöstrand den 20 april 1956 upprättat förslag till byggnadsplan för fritidsbebyggelse vid Kopparbo i Kolmårdens kommun jämte därvid i avskrift fogade byggnadsplanebestämmelser.

Den rörande förslaget upprättade beskrivningen är av följande lydelse:

"Beskrivning.
Planområdet - som är beläget å fastigheterna Timmergata 1:2 m.fl. Kolmården 2:1 m.fl. Gruvstugan 2:1 med Sköthagen 1:26 samt Bäckängen 1:1 vid Bråvikens norra strand ca 600 m söder om allmänna vägen nr 903 Torsgata - Kvarsebo - omfattar en areal av ca 39 har.

Bebyggelsen består huvudsakligen av äldre fritidsbebyggelse. Vissa bostäder samt en kombinerad butiks- och bostadsbyggnad är dock bebodda året om.

För området finns icke utomplanbestämmelser, avstyckningsplan eller byggnadsplan.

Förslaget, som avser planläggning av befintlig bebyggelse jämte komplettering med nya fstigheter för fritidsbebyggelse, har upprättats på uppdrag av Tåby sockenallmänning vilken har för avsikt att försälja tomtplatser inom delar av allmänningen- ca 35 stycken - föreslås huvudsakligen förlagda till ett åkerområde kring den bäck som rinner i gränsen mellan fastigheterna Bäckängen 1:1 och Timmergata 1:2.

På grund av befintlig bebyggelse och svåra terrängförhållanden har möjligheterna att utforma en lämplig plan över de redan bebyggda delarna av planområdet varit starkt begränsade. Det föreslagna vägnätet ansluter i stort till befintliga vägar.

I planförslaget har som parkmark intagits två områden inom Timmergata 1:2 vilka bedömts vara lämpliga som lekfält. Vidare har norra delen av bäckravinen, som delvis har en mycket vacker vegetation av kraftiga hasselsnår, föreslagits utgöra parkområde. Likaså har strandmark tillhörande Timmergata 1:2 utlagts som parkområde.

Enligt planförfattarens åsikt bör den framtida bebyggelsen inriktas helt på fritidsbebyggelse. I konsekvens härmed har i planförslaget intagits förbud mot anordnande av källare och avloppsledning. Skulle anledning till ombyggnad av permanent bostad i något fall uppstå får detta i varje särskilt fall prövas genom ansökan hos länsstyrelsen om dispens från gällande bestämmelser.

Vattenförsörjningen för den föreslagna bebyggelsen skall enligt att av LBF:s avdelning för kommunalteknik i Linköping upprättat förslag ske genom anordning av gemensamma brunnar för vissa tomtplatser.

(Inkomna besvär lämnades utan bifall och förslaget till byggnadsplan blev fastställt den 3 oktober 1958.)

 

Byggnadsplanebestämmelser.

§ 1.
Inledande bestämmelser
Inom byggnadsplaneområdet får icke uppföras byggnad vars användande påkallar anläggande av avloppsledning.

§ 2.
Områdets användning.
Mom. 1. Med B betecknat område får användas endast för bostadsändamål /fritidsbostäder/.
Mom. 2. Med Wb betecknat område skall utgöra vattenområde som icke får utfyllas eller överbyggas i annan mån än som erfordras för mindre bryggor eller dylikt.

§ 3.
Mark som icke eller i endast mindre omfattning får bebyggas.
Mom. 1. Med punktprickning betecknad mark får icke bebyggas.
Mom. 2. Med punkt- och korsprickning betecknad mark får icke bebyggas. Utan hinder härav får uthus, garage och dylika mindre gårdsbyggnader uppföras om detta för varje särskilt fall prövas vara förenligt med ett prydligt och ändamålsenligt bebyggande av området.

§ 4.
Mark tillänglig för underjordiska ledningar.
Å med u betecknad mark får icke vidtagas anordningar som hindra framdragande eller underhåll av underjordiska allmänna ledningar.

§ 5.
Byggnadssätt
Tomtplats får icke bebyggas med mer än en byggnad och får denna byggnad, som skall uppföras fristående, icke upptaga större yta än 60 kvm. Under förutsättning att detta prövas lämpligt och förenligt med tomtplats och kvarterets bebyggande får dock till varje huvudbyggnad uppföras ett uthus upptagande en yta av högst 20 kvm. Källare får icke anordnas.

§ 6.
Tomtplats.
Tomtplats får icke givas mindre areal än 1000 kvm.

§ 7.
Byggnads läge.
Byggnad får icke förläggas närmare gräns till grannfastighet än 6 m. Byggnadsnämnden må dock efter grannes hörande medgiva att uthus förlägges på mindre avstånd till grannes gräns, där detta med hänsyn till byggnadens ringa storlek och andra inverkande omständigheter utan olägenhet prövas kunna ske.

§8.
Byggnads höjd
Byggnad får icke uppföras till större höjd än 3,5 m. Uthus får dock icke uppföras till större höjd än 2,5 och dess taknock icke förläggas högre än 3,5 m.

Familjerna Karlsson i Bäckängen och Stenbäck i Sjöstugan hade bott i Kopparbo sedan början av 1800-talet. Bryggor och båtar hade legat vid stranden som ingick i Sjöstugan. Vägen fram till husen gick över Bäckängens marker. Detta medförde inga problem.

Men på 1950-talet sålde familjen Stenbäck sin fastighet till en sommargäst. Denne ville ha stranden för sig själv och ändå använda vägen. Han stängde av vägen ner mot stranden och tvingade därmed Karlsson att bära sina fiskelådor genom terrängen och över berget.

Andra fiskare som haft sjöbod på Sjöstugans mark genom ett personligt löfte från August Stenbäck blev tvungna att riva eller flytta sin bod.

Vid vägförrättningen 1961 planlades Bäckängsvägen inte ner till stranden. Delen närmast stranden blev tomtmark medan delen till bäckövergången blev gångstig. Sjöstugans ägare överklagade vägförrättningen (som enda fastighet i Kopparbo). Men besvären underkändes och den förslagna planen skulle gälla.

Men bråken fortsatte ändå år efter år, trots att Sjöstugan bytte ägare några gånger. Bäckängens ägare satte upp grindar över sin väg och Sjöstugans ägare satte upp grindar över sin väg. Gränsstenar flyttades eller doldes. Tvisten gick till domstol.

1975 kom det en ny ägare till Sjöstugan och då fick ägaren till Bäckängen servitut på att använda körvägen ända ner till stranden. Men övriga som skulle ner till stranden tvingades använda en brant trappa som Djurparken under tiden byggt för att kunna ta emot besökare via båt.

Efter ytterligare några ägarbyten stängde en ny ägare 2011 åter av vägen för all passage. Bäckängen överklagade men myndigheterna ansåg att det tidigare servitutet inte gällde passage över enskild tomt.

Så nu måste även Bäckängens ägare använda de branta trappan som numera är en del av vandringsleden från Kopparbo till Marmorbruket.

Badande sommargäster nedanför fiskarnas bredhåll och båtar. På den tiden gick det att samexistera. Foto 1925.

Trappan med 125 branta trappsteg är numera den enda vägen till de gamla sjöbodarna

1948 slutade den reguljära båttrafiken till Kopparbo.

Då blev man hänvisad till att åka med häst, buss eller bil till Norrköping. Alla alternativen var nog sämre än båten.

Det var inte konstigt att folkmängden minskade.

Ännu sämte bekvämlighet var det säkert med denna buss som gick mellan Kolmården och Norrköping på 1920-talet

Från 1940 körde denna buss passagerare mellan Norrköping och Kvarsebo. Man fraktade också strömming i en släpvagn. Det var nog inte värst bekvämt på den tidens grusvägar. Under kriget gick bussen på gengas.

Innan det var vanligt med bil och charterresor ville stadsbor tillbringa sommaren på landet. De ville lämna den osunda stadsmiljön och leva ett hälsosamt liv. I detta liv ingick lokalodlad mat och friska bad.

Under alla år hade Kopparbos sommargäster kunnat köpa mjölk direkt av arrendatorn på Lövsgata. Men 1948 hade denne inte råd att skaffa tillräckligt med kor för att kunna täcka även sommargästernas behov.

Vägföreningen(!) tog därför initiativ till att låna ut 1.650:- till arrendatorn så att denne kunde skaffa två nya kor och öka produktionen.

Åtgärden lyckades bara delvis. Arrendatorn skaffade två kor men samtidigt dog en av hans andra kor. Men lånet återbetalades enligt avtalet.

Numera betar inga kor i Kopparbo. Sommargästerna måste åka till Krokek för att köpa mjölk i kartong.

Korna betar på Lövsgataängen 1950. Grabbarna har nyss lämnat sin välgödslade fotbollsplan.

Fästmannen skjuter sig vid fästmöns lik.

Tjänstemannen vid Riksbankens kontor i Norrköping, B. Zetterlund har i tisdags på morgonen begått själfmord genom att skjuta sig med en revolver. Den sorgliga händelsen timade vid hans tilltänkta svärföräldrars sommarställe vid Kopparbo och anledningen till dramat var sorgen öfver fästmöns död. Zetterlund var förlofvad med en 27-årig fröken Wivan Petterson, dotter till grosshandlaren C.A. Petterson i Norrköping och hans maka. De unga voro mycket fästade vid hvarandra.

För tio månader sedan insjuknade fröken Petterson i en svår sjukdom, i hvilken hon i måndags afled i Kopparbo. Zetterlund som under hennes sjukdom ofta besökt henne, hade rest dit ut äfven på lördagen och med anledning af hennes dåliga tillstånd kvarstannade han äfven öfver måndagen. Dödsscenen hade varit mycket gripande och hr Zetterlund var efteråt djupt förkrossad. I tisdags på morgonen klädde han sig som vanligt och gick därpå vid 8-tiden ut i dödsrummet där den aflidna ännu låg i sin säng. Han satte sig i en länstol bredvid och affyrade med en browningrevolver ett skott mot bröstet. Skottet synes ha varit ögonblickligen dödande. När husets folk till följd af knallen rusade till anträffades Zetterlund sittande död i stolen.

I sängen fanns att brefpapper med några af Zetterlund nedskrifna rader, hvari han sade sig icke kunna öfverlefva fästmön, och uttalade äfven en önskan att han måtte få hvila i samma graf som hon. Ett par förseglade bref anträffades äfven i rummet. Det ena var adresseradt till hans far, sjökaptenen B.G. Zetterlund i Luleå och det andra till en syster bosatt i Norrköping.

Liken af de båda trolofvade fördes i tisdags afton med ångbåt från Kopparbo till Norrköping.

Zetterlund var född 1886 i Nordmaling och kom 1910 till Norrköping. Under sin vistelse där har han gjort sig mycket omtyckt af alla med hvilka han kommit i beröring.

Dramat utspelade sig på Fridhem som mellan 1909 och 1917 ägdes av grosshandlaren Carl August Petterson. Den döda Wivan Petterson var äldst av 9 syskon.

Artikeln var införd i Kalmar Tidning 22 aug 1913. Klicka för större bilden.

Lars Johan Pettersson kom som torpare till Lövsgata 1882. Han köpte Lövsgata 1903 och pensionerade sig kring 1910. Under dessa 30 år skedde en mycket kraftig utbyggnad av Kopparbo. Den bofasta befolkningen mer än fördubblades till ca 90 personer. 7 stora sommarvillor uppfördes där det under sommaren bodde ca 50 personer inklusive tjänstefolk. Den bofasta befolkningen började dessutom hyra ut sommarbostäder till ytterligare ca 50 gäster. Samtidigt öppnades en affär, man byggde ångbåtsbrygga och Kopparbo fick regelbunden båttrafik.

Det skulle vara intressant att ta reda på varför det just då och just i Kopparbo skedde en sådan kraftig omvandling. Kan det bero på en driftig torpare som råkade hamna på rätt ställe? Kan det bero på att fisken plötsligt gick till? Kan det bero på att det blev viktigt för rika stadsbor att andas frisk luft? Men allt inträffade tydligen samtidigt.

En absolut förutsättning för den stora förvandlingen var att det uppläts mark för nya bostads- och sommarhus. Från början ägdes hela området öster om bäcken av Timmergata och de första tomterna uppläts med s.k. förpantningskontrakt. När LJ Pettersson friköpte området så intensifierades detta. Även på västra sidan av bäcken delades marken upp och det byggdes nya hus.

Normalt arrenderades marken i början men den friköptes i de flesta fallen ganska snart, i några fall dröjde det dock 25 år. Lövsgata uppförde dessutom "hyreshus" som inte friköptes förrän senare.

Kring 1910 slutade den intensiva byggnadsverksamheten och under de 50 följande åren byggdes knappt några hus alls. Då minskade den bofasta befolkningen och alltfler hus övertogs av sommargäster.

De flesta som byggde egnahem planerade huvudbyggnad och uthus så att man kunde hyra ut till sommargäster. Därför blev det under första delen av 1900-talet en livfull miljö på somrarna i Kopparbo med många barn.

Timmergata upplät mark och byggde hyreshus mellan 1882 och 1899

mark för egnahem:
- Axelsberg
- Johannelund
- Lövsgata

"hyreshus":
- Eriksberg
- Stora Kopparbo
- Eriksdal

mark för sommarhus:
- Fridhem
- Kopparbo
- Skogshyddan
- Björkbacken
- Hyddan

Lövsgata upplät mark mellan 1899 och 1911

mark för egnahem:
- Berga
- Bergdalen
- Ekenberg
- Eriksborg
- Fjällnäs
- Framnäs
- Råbäck
- Stensborg
- Strå

mark för sommarhus:
- Solhem
- Eriksdal 2

Lövsgata skaffade telefon före 1909. Det fanns troligen två apparater på samma linje. Den ena fanns i bostaden och den andra i affärslokalen.

TelefonNär den nya Konsumaffären byggdes 1911 flyttades även affärens telefon dit. Det var hit alla samtal gick till boende i Kopparbo och det var här man kunde ringa eller skicka telegram.

Ett telefonabonnemang kostade 80:- per år (1922) plus samtalsavgiften. Detta var en stor kostnad så det är förklarligt att det ansågs onödigt med abonnemang. För dessa pengar fick man dessutom telefon bara under dagtid eftersom växeln endast var bemannad vardagar 8-20 och helgdagar 8-10 och 15-17.

När Konsumaffären 1928 flyttade till den nya lokalen vid Järngruvevägen flyttade också ena telefonapparaten dit.

Fram till 1940 kopplades samtalen via en manuell växelstation i Kolmården. Men 1940 automatiserades växlarna och Kopparbos telefoner anslöts till växeln i Timmergata.

Då började många av sommargästerna att skaffa telefonabonnemang.

På ett vykort från 1935 kan man läsa:
"Tack för brev och brevkort. Skulle ringt dig men här är ju telefon upptingad veckor i förväg för det finns nämligen bara en."

På ett annat vykort från 1942 kan man läsa:
"Man kan telefonera till Konsum här och be dom sända bud till mig. Tel. Kolmården 3."

Innan torparen på Löfsgata köpte marken i Kopparbo 1903 gjordes en avsöndringskarta. Den visar bostadshus, vägar och marktyper. (En lantmätare har på 1930-talet kladdat på kartan och ritat in några av de fastigheter som då var avstyckade.)

Kartan från 1898 visar följande bostadshus i ordning från stranden i öster, via bäcken och till fälten vid Karlslund (12):
- Björkbacken och Hyddan
- Eriksdal med bostadshus och sommarhus
- Stora Kopparbo och Klumpstugan
- Kopparbo och Fyrudden
- Axelsberg
- Löfsgata (flera bostadshus och ladugård)
- Eriksberg
- Johannelund
- Karlslund

Kartan visar inte ängslador och enklare ekonomibyggnader. Den visar heller inga stigar utan de tunnare strecken representerar gränser mellan olika marktyper. De numrerade områdena beskrivs i appendix:

De rödlila områdena (1-8) beskrivs som trädgårdar.
De gröna områden beskrivs som "gräslindor".
Område 9 (i sydost) beskrivs som åkrar vid Kopparbo
Områdena 16 (norr om Strandvägen) beskrivs som "bergsbundna beteshagar" (stackars kor!).
Område 10 (på båda sidor om vägen) beskrivs som åkrar vid Löfsgata
Område 11 beskrivs som åkrar vid Lopptäppan
Område 12 beskrivs som åkrar vid Karlslund
Områdena 18 (mellan Löfsgatans och Lopptäppans åkrar samt utanför Karlslund) beskrivs som "bergsbunden skogsmark"

Huvudvägarna hade ungefär samma sträckning som 110 år senare. Ingen väg finns utsatt till Karlslund (som av lantmätaren kallades Karlstorp) och vidare till Timmergata tegelbruk. Däremot visas Stenbrinksvägen mot Timmergata skola. Strandvägen kallas "utfartsvägen från Fridhem till Tåby allmänning".

Observera att hus och vägar väster om bäcken inte finns upptagna på kartan eftersom de låg utanför avsöndrat område. Detta gäller också området kring Fridhem.

Karta från 1898 som visar hus, vägar och marktyper i samband med bildandet av fastigheten Timmergata 1:2, Löfsgata. Fastigheten omfattade hela området mellan Kvarsebovägen, bäcken och Bråviken.

Kyrkan brinner

Krokeks gamla kyrka (Kung Fredriks kyrka) ödelades fullständigt av en dramatisk brand söndagen 28 april 1889. Det rådde stark blåst, och en gnista från värmeugnen i sakristian föll ned på det nytjärade taket. Elden växte hastigt, och snart stod kyrkan i ljusan låga.

Folk strömmade till från alla håll. Man bildade kedjor för vattenlangning, men allt var fåfängt. Skräckslagna stod församlingsborna och såg, hur flammorna ödelade deras kyrka.

Det dånade och fräste. Tornet störtade ned med ett brak, de enkla träkorsen över gravarna fattade eld och den späda grönskan kring kyrkan skrumpnade i den intensiva hettan.Klockan nio, på mindre än två timmar, hade kung Fredriks kyrka skattat åt förgängelsen.

Den hade då varit församlingskyrka under 141 år. Dagen efter branden sågs sörjande församlingsbor vandra omkring vid de rykande ruinerna. Bland dessa hittades då en malmtacka som var resten av de nedsmälta klockorna. Den sotsvärtade malmklumpen, av en underligt förvriden form, skänktes år 1956 till Krokeks hembygdsförening och förvaras i hembygdsgården.

Det byggdes aldrig någon ny kyrka på den traditionsmättade platsen. Efter en lång strid mellan olika viljor i Krokek, beslöts att en ny kyrka skulle placeras närmare den moderna bebyggelsen, ungefär mitt emellan hamnen i Sandviken och järnvägsstationen i Krokek. Striden medförde att den nya kyrkan inte blev klar förrän 1896.

Som ett minne av gångna tider står nu en ruin. Kvar finns också den gamla kyrkogården som numera används som minneslund.

På den kyrkogården kan man hitta intressanta gravstenar över bemärkta personer från Marmorbruket men även över en gammal klockare:

"Här vid denna sten
hvilar sina ben
Klåkaren Hultsten.
Han gav sin själ
i Jesu hand år 1798."

Nu breder sig en stämningsfull tystnad över den plats som under århundraden var bygdens andliga medelpunkt. Den urgamla färdvägen ligger öde.

Kyrkoväggen på vykort från början av 1900-talet. Numera är murresterna bara någon meter höga.

Krokeks ödekyrka, tidigare Kung Fredriks kyrka. (En teckning av hur krkan såh ut på 1850-talet finns på annan sida.

1886 togs ett foto från bergen ovanför Fridhem. Familjen Beckman hade då byggt färdigt sina två hus (Kopparbovägen 48 och 49). Fotografen hade klättrat långt upp i bergen bortom Fridhem. Årtalet går att fastställa eftersom man på bilden ser grunden till Kopparbos tredje sommarvilla (nuvarande Kopparbovägen 31), som började byggas just 1886.

Fotot användes givetvis av familjen. Men de lät också Svenska Turistföreningen få använda fotot och dessutom användes det som underlag för vykort. De första bevarade vykorten är skickade 1901. Vykorten presenteras på egen sida.

Svenska Turistföreningen lät fotot ingå i en fotoserie som bland annat skickades till samtliga svenska skolor 1905. Serien omfattade 850 foton med motiv på allt från viktiga svenska fabriker till landskapsvyer och exotiska lappkojor.

Kortet till höger ingick i den serie som skickades till folkskolan i Fjärås i norra Halland. Där fick eleverna klistra upp korten på kartong. Klistret orsakade några små skador på bilden.

Fotografering på 1880-talet

Det måste ha varit en prestation att släpa upp dåtidens fotoutrustning i de branta bergen. I Svenska Turistföreningens årsskrifter kan man läsa om landskapsfotografernas vedermödor:

En hvar, som strövat omkring något i vårt härliga land och ej är lycklig nog att kunna teckna raskt och säkert, har tvivelsutan många gånger önskat att kunna med fotografiens tillhjälp på ett varaktigt sätt bevara minnet av de många vackra tavlor han skådat. För att sådana önskningar skola kunna förvärkligas fordras naturligtvis två vilkor:

1) fotografiapparat med tillbehör
2) konsten att sköta den.

Rörande det första vilkoret vilja vi blott nämna, att man åtminstone för 125-130kr. kan få förträffliga turistapparater.

Fotograferingen sönderfaller i tre huvudavdelningar: den ljuskänsliga plåtens exposition i kameran, dess framkallande och fixering samt dess kopiering.

Numera sedan de ytterst bekväma s. k. torra plåtarne införts, behöfver man ej själf hafva något bestyr med plåtens preparering; plåtarne köpas fullt färdiga att inläggas i kassetten. Hvad turisten har att göra är endast att exponera plåten, de bägge senare processerna kan han efter resans slut öfverlämna åt en skicklig yrkesfotograf. Torra plåtar kunna sålunda efter expositionen förvaras flera månader utan att bilden, då den slutligen framkallas, visar någon svaghet eller otydlighet, blott de omsorgsfullt skyddas för ljus och väta. Vid min sista fjällresa i Norrbottens lappmarker 1884 voro somliga plåtar exponerade hela 3 månader före framkallandet.

Turistens fotografiutrustning inskränkes till följande:
kamera med stativ;
ett större eller mindre förråd torra plåtar,
en röd säck, i hvilken man kryper in, medan plåten inlägges i eller uttages ur kassetten;
samt tomma papplådor, hälst något större än de, i hvilka plåtarne köptes,
och svart papper att inlinda och förvara de exponerade plåtarne uti, tills de skola framkallas.

Konsten med plåtarnes inläggning och 2:14 exposition kan man till en början nödtorfteligen inlära på ett par timmar

De två delarna av Kopparbo, på de två sidorna sidorna om bäcken, hade under många hundra år tillhört två olika församlingar med kyrkor på Vikbolandet (Konungsund resp. Östra Stenby församlingar). Detta gav givetvis problem. Folket i Kopparbo hade lång väg för dop, giftermål och begravningar. Man hade sällan möjlighet att stå och skvallra utanför kyrkan efter högmässan.

Under andra halvan av 1800-talet tillät församlingarna att man skötte kyrkoärendena i Krokeks kyrka, Kung Fredriks kyrka, som låg vid gamla Krokek. Antagligen gick en del av männiiskorna även till den kyrkan om söndagarna.

Men 1885 införde kyrkan en ny organisation. Alla (det var ca 500 personer) på norra sidan om Bråviken överfördes till Krokeks församling.

Med kyrkans nya organisation blev det också enklare att samordna skolorna på norra sidan om Bråviken.

Folket i Kopparbo fick bara ha sin nya kyrka i 5 år. 1899 brann kyrkan ner och efter många år ersattes den av nuvarande kyrkan i Krokek.

Kung Karls kyrka i Krokek enligt teckning från 1850-talet

1880 skrevs ett kontrakt mellan Timmergata och kusinerna Axel och Leonard Beckman om att få disponera mark för sommarvillor. Det gällde området Fridhem, längst i öster. På detta område byggde kusinerna två villor som stod klara några år senare

Detta första kontrakt följdes senare av fler markupplåtelser för sommarvillor. De rika fabrikörerna från Norrköping investerade mycket pengar i hus, vägar och bryggor i Kopparbo.Det gav arbetstillfällen och ökade inkomster för lokalbefolkningen.

Det var första steget att omvandla Kopparbo från ett torpställe med fiskare till dagens samhälle.

(Innan arrendetidens 50 år gått ut friköptes marken 1929. Då ändrades en del av villkoren.)

Kontrakt

Till Vice Häradshöfdingen Leonard Beckman och Snickaremästaren Axel Wilhelm Beckman upplåter jag, C.Aug. Rosell, på femtio år från den 14 Mars 1881 nyttjande- och besittningsrätten till den å mitt ägande sju sextondels mantal frälse Timmergata i Östra Stenby socken och Östkinds Härad belägna lägenheten Fridhem, emot en panteskilling eller städja, som för alla åren tillsammans är bestämd till Tvåtusen Kronor, hvarjemte jag till v.Häradshöfdingen Beckman och Snickaremästaren Beckman försäljer de å lägenheten nu befintliga hus och byggnadsmaterialier mot en köpesumma av Sexhundra Kronor.

I öfrigt äro härför stadgade följande villkor:

1 Till lägenheten hörer det ägoområde, som finnes utmärkt å en af Herr Kommissionslandtmätaren Axel W Lodén innevarande år upprättad karta och hvilket egoområde, enligt hans deröfver den 10 i denna månad utfärdade mätningsbevis, innehåller i areal 42,60 quadratref eller 7 Tunnland 19,4 kappland.

2 Förenämnda panteskilling och köpeskilling skola till mig gäldas å tillträdesdagen den 14 Mars 1981 så framt ej detta kontrakt desförinnan varder intecknadt, i hvilket fall ena hälften af pante- och köpeskillingarne eller 1,300 Kronor skola betalas på snart inteckningen varder meddelad och andra hälften å tillträdesdagen.

3 I årlig afgäld erlägga lägenhetsinnehafvarne till egaren af stamhemmanet den 1 september hvarje år Fem kronor.

4 Lägenhetsinnehafvarne ega att fälla och afrödja samt sig tillgodogöra å lägenheten varande träd och buskar, äfvensom att för byggnadsföretag och planering å lägenheten taga sten och derför jemväl der verkställa stensprängning dock att under de sista tio åren af besittningstiden ej något träd må, utan jordegarens samtycke, fällas som innehar en höjd af öfver tio fot.

5 Lägenhetsinnehafvarne berättigas att under besittningstiden, utan jordegarens tillstånd, till främmande personer uthyra. de boningslägenheter, som nu äro eller framdeles varda å lägenheten uppförda.

6 Uti det stamhemmanet tillhörande fiskevatten i Bråviken ega Lägenhetsinnehavarne samt deras folk och hyresgäster att fiska medelst metning och slantning samt begagnande af stångref och mjärdar, men fiske med not och nät må endast af Lägenhetsinnehavarne och deras husfolk idkas utanför lägenhetens strand.

7 Undertecknad åtager mig att före tillträdesdagen hafva omkring lägenheten uppfört hägnad der sådan är behöflig, på det kreatur ej må från kringliggande egor å lägenheten inkomma, men framtida underhållet af hägnaden tillkommer Lägenhetsinnehafvarne.

8 Till den från Timmergata till Kopparbo ledande väg får av Lägenhetsinnehafvarne anläggas utfartsväg från lägenheten öfver Timmergatas egor i enlighet med den utstakning, som av jordegaren bestämmes, dock skall denna utstakning ske på sådant sätt, att all onödig kostnad för väganläggningen undvikes, hvarjemte Lägenhetsinnehafvarne ega att å hemmanets egor för vägens anläggning och underhåll taga sten och grus å lämpliga ställen, som af jordegaren anvisas; Och må Lägenhetsinnehafvarne jemväl efter det dylik väg blivit anlagd fritt begagna den från lägenheten till Timmergata nu ledande gångväg ävensom vägen därifrån ned till egendomens lastageplats vid Bråviken.

9 Lägenhetsinnehafvarne eller deras rättsinnehavare äro berättigade att vid besittningstidens slut från lägenheten afflytta alla der då befintliga hus och byggnader.

10 Till säkerhet för detta kontrakts bestånd ega v. Häradshöfdingen Beckman och Snlckaremästaren Beckman att, utan mitt vidare hörande söka och erhålla inteckning uti ofvannämnda mig tillhöriga sju sextondels mantal Timmergata.

Norrköping den 17 November 1880
C.Aug. Rosell

Med förestående kontrakt förklara vi oss nöjda och förbinda oss att detsamma uppfylla.

Norrköping som ovan
L.Beckman Axel Beckman

Den Onda Tisdagen 29 januari 1850.

Då mötte 35 människor döden i form av köld och snöstorm i Norrköpingstrakten.

Först dagen efter kunde människorna i och omkring staden börja leta efter sina döda. Man fann dem i drivorna på landsvägarna, i snömassorna på Bråvikens is och i några fall bara några 10-tal meter från bebyggelsen. Stela, täckta av ispansar. Ihjälfrusna.

Tragediens omfattning var sannolikt svår att fatta för dåtidens människor. Och den är väl om möjligt ännu svårare att begripa för nutida människor med ständiga väderrapporter på TV och med kläder som är betydligt bättre än de var 1850.

Katastrofdagen började med en klar och vindstilla morgon. Många människor i och runt Norrköping gav sig tidigt iväg för att utföra sina vardagliga sysslor. Det kunde röra sig om skjutsuppdrag med häst och vagn, budskickningar, jobb i skogen, transporter över isarna. Vid 10-tiden kom ovädret. Snön började vräka ned och temperaturen sjönk snabbt. Så kom stormen. En kraftig nordvästan som kastade sig över Norrköpingstrakten samtidigt som snön föll allt tätare.

Temperaturen sjönk ytterligare och nådde ner till minus 29 grader. Ovädret nådde sin kulmen vid 17-tiden på kvällen. Vid 21-tiden upphörde snöfallet och vinden avtog. Den påföljande onsdagen blev lugn och klar och man kunde börja söka efter sina saknade.

Innevånarna i Kopparbo drabbades säkerligen av stormen, men det finns i tidningsreportagen inga rapporter om några döda från Kopparbo.

Men under onsdagen den 30 januari kom rapporter om tragedierna i närliggande områden. Här skall endast nämnas några:

Det första dödsbudet gällde en dräng från Norrköping som med häst och vagn kört fast i en driva på Söderköpingsvägen. Överrumplad av snö och kyla hade han frusit ihjäl.

På en sjö på gränsen mot Sörmland hittade man fem bönder som frusit till döds i en driva och i snömassorna på Bråvikens is fann man på onsdagsmorgonen sju bönder från Jonsberg. Alla hade dött i kylan.

Niklas Hansson från Östra Stenby blev tillsammans med sina tre drängar kvar på Bråvikens is på hemväg från Kolmården. Snön tog deras liv. Hanssons hästar klarade dock snön och kölden, tog sig hem och kunde indirekt vittna för folket på hemmagården om tragedien.

Som svart ironi kan man sedan se det faktum att de första vårtecknen kom extremt tidigt till Östergötland detta år. Den 8 februari sågs lärkan i samma trakter som knappa två veckor tidigare drabbats av köldkatastrofen.

1718 stupade Karl XII och Sveriges storhetstid upphörde. Landet var fortfarande i krig med Ryssland som passade på att härja och bränna utefter de svenska kusterna.

Genom Bråviken kunde ryska trupper komma djupt in i landet, men de gick också landvägen genom Kolmården. Ryska galärer med avsevärda styrkor ombord gick in i Bråviken. Nyköping brändes ner fullständigt och brinnande gårdar markerade ryssarnas väg genom Kolmården. Manskapet på galärerna gjorde strandhugg utefter Bråviken. Skogen mellan Bråviken och Stavsjö sattes i brand och mängder av hus fördärvades. Man intog Norrköping och brände staden.

Sverige var inte rustat för att möta ryssarna. Det fanns kanoner i både Nyköping och Norrköping men där fanns ingen ammunition. Den fanns på båtar som gick till de båda städerna. Ryssarna erövrade även ammunitionen!

Man vet inte hur Kopparbo drabbades. Men gården Timmergata blev helt nedbränd.

Ryssarnas agenter drev en så intensiv propaganda att 400 bönder på Vikbolandet kom till Norrköping för att erbjuda tsaren sina tjänster. Men då hade inkräktarna försvunnit och bönderna mötte bara hämndlystna norrköpingsbor.

Så här hotande kunde utsikten varit från Kopparbo 1718 (Fotot är taget 290 år senare)