*Uppdaterad 2017-04-23 -> Nyheter

  • 1

    Omgivningar

Almqvist och Tintomara


Med Tintomara har Carl Jonas Love Almqvist skapat en poetisk symbol för Kolmårdens farliga skönhet. Tintomara skildras som en vänlig men olycklig varelse som förtrollar såväl kvinnor som män. Alla som blir förälskade i henne råkar i olycka.

Tintomara är ogripbar och listig, har i skogen en förmåga att försvinna och dyka upp utan förvarning. Tintomara är något mitt emellan Rosa Pantern, en folkvisa och Puck i En Midsommarnattsdröm. Handlingen är bl a förlagd till Marmorbruket och Stavsjö. Vid Lindamot där fyra vägar möts och som ligger mitt emellan dessa platser träffar hon sina beundrare.

Almqvist bodde en tid i Marmorbruket som gäst till kapten Ekerman. Liksom Atterbom satt han ofta i Tittut och han blev så betagen i den dramatiska naturen att han inspirerades att placera sin Tintomara i Kolmården.

JuvelsmyckeBokI "Drottningens juvelsmycke" kan man läsa:
"Tintomara gick in i lundar av almar, hassel, lönnar, häggar - alla deras tusende vita och gröna knoppar och halvutspruckna blommor gjorde hon till sina bekanta. Att sitta uppe bland grenarna mitt i rikedomen av denna välluktande blomstring, så att hon själv knappast syntes, det var en lust."

Tintomara har råkat låna drottningens juvelsmycke just när Gustav III blir mördad. Ingen är riktigt säker på om Tintomara är en man eller kvinna. Hon/han blir jagad av polisen och till slut fångad och dömd till döden. Hon/han benådas av sin halvbror Gustav IV Adolf, men blir av misstag ändå arkebuserad. Eller kanske inte.

"Drottningens Juvelsmycke" är en modern fantasy-berättelse skriven 1834. Handlingen är modern men språket är gammalmodigt!

I Hans Lidmans bok "I Tintomaras spår" läser man bl a:

"Ur denna försommarvandring på slingrande stigar går tanken på nytt till Tintomara. Hon har nött samma stigar, samma igenvuxna kärrvägar, stundom i en skön ynglings skepnad, stundom i en käck bondflickas enkla dräkt. Skön och farlig, gäckande, undflyende, oåtkomlig för alla har hon korsat dessa skogar och mossar. Visst sköt hon sin fågel. Men hon njöt mera av skottets rullande eko än av den svåra träffen.

Tintomara! Du finns här ännu. Din ande, ditt väsen finns i allt, i stigens mjuka barr, i vattnets gäckande glitter, i järphönans förvillande vingflax. Kanske också i råbockens eleganta språng, i lommens ensliga nattrop. Du är alltjämt samma gåtfulla väsen. Och lyssnar jag noga, visst kan jag i nattskärrans stigande och fallande surr, i sävsångarens disharmoniskt sköna sång, i vråkens vemodigt klagande skri skönja konturerna av dina innersta tankar, de som du själv har format i den underfulla strofen.

Mig finner ingen,
Ingen jag finner"

Har du material som skulle passa på hemsidan? Hur skall hemsidan förbättras? Skicka gärna ett mail till oss.                                                   Kontakta oss