*Uppdaterad 2017-04-23 -> Nyheter

  • 1

    Omgivningar

Kolmården enligt Selma Lagerlöf


Generationer av skolbarn har påverkats av "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" av Selma Lagerlöf. Här följer några avsnitt ur Karr och Gråfjälls saga:

"Andra skogar får vara rädda för människorna, men för Kolmården fick människorna lov att vara rädda. Den var så mörk och tätvuxen, att jägare och risplockare gång på gång gick vilse där inne och höll på att förgås, innan de kunde arbeta sig ut ur snåren. Och för de resande, som måste färdas mellan Östergötland och Sörmland, var den rent livsfarlig. De fick leta sig fram på smala djurstigar, för gränsfolket hade inte en gång makt till att hålla banad väg över skogen. Inte fanns det bro över å eller färja över sjö eller spång över myr. Och inte på hela skogen fanns det en koja, där det bodde fredligt folk, men vilddjurskulor och rövarhålor var det gott om.

Det var inte mången, som kom över skogen utan skada, men desto fler var de, som halkade utför bråddjup eller red ner i moras, som blev plundrade av rövare eller jagade av vilddjur. Men också de, som bodde nedanför skogen och aldrig vågade sig in i den, hade obehag av den, därför att björnar och vargar jämt och ständigt kom ner från Kolmården och rev deras boskap. Och det var ingen möjlighet att utrota vilddjuren, när de hade ett så bra gömställe i den täta skogen.

Det var säkert, att både östgötar och sörmlänningar gärna skulle ha velat bli av med Kolmården, men det gick långsamt med detta, så länge som det fanns odlingsbar mark på annat håll. Så småningom blev den ändå en smula kuvad. På bergsluttningarna runtomkring själva storskogen växte det upp gårdar och socknar. Skogen blev någorlunda vägad, och vid Krokek mitt i värsta obygden reste munkar ett kloster, där de resande fann en trygg tillflyktsort.

Skogen fortfor dock att vara mäktig och farlig, ända tills en vacker dag en vandrare, som hade trängt långt in i skogsdjupet, råkade upptäcka, att det fanns malm i berggrunden, som den växte på. Så snart som detta blev kunnigt, skyndade gruvarbetare och bergsmän upp i skogen för att söka reda på dess rikedomar.

Och nu kom det, som bröt skogens makt. Människorna tog upp gruvor, de reste hyttor och bruk på den gamla skogsmarken. Men detta hade inte behövt göra skogen allvarsam skada, om det inte hade varit så, att det gick åt en otrolig mängd ved och kol för bergshanteringen. Kolare och vedhuggare drog in i den gamla hemska urskogen och gjorde nästan slut på den. Runtomkring bruken blev den alldeles nerhuggen, och där lades marken ut till åkrar. Många nybyggare flyttade dit upp, och snart fanns det flera nya socknar med kyrka och prästgård, där det kort förut inte hade funnits annat än björniden.

Även där skogen inte blev alldeles bortröjd, blev de gamla träden fällda och de täta snåren genomhuggna. Vägar drogs fram överallt, och vilddjur och rövare jagades bort. När människorna äntligen hade fått makt med skogen, for de förfärligt illa fram med den: högg och svedjade och kolade utan hejd. De hade inte glömt det gamla hatet till skogen, och nu tycktes de alldeles vilja förgöra den.

Det var en lycka för skogen, att det inte fanns så särdeles mycket malm i Kolmårdsgruvorna, utan gruvbrytningen och bruksdriften minskades. Då avstannade också kolningen, och skogen fick en smula andrum. Många, som hade bosatt sig i Kolmårdssocknarna, blev utan arbete och hade svårt att bärga sig, men skogen började åter tillväxa och bredde ut sig, så att gårdar och bruk låg inbäddade i den som öar i havet. Kolmårdsborna försökte sig med jordbruk, men utan stor framgång. Den gamla skogsmarken ville hellre bära jätteekar och storfuror än rovor och korn.

Människorna gick där och kastade mörka blickar på skogen, som tycktes bli kraftigare och frodigare, allteftersom de blev fattigare, men till sist föll det dem in, att det kunde finnas något gott också i skogen. Kanske att det kunde ligga bärgning i skogen ? Det kunde vara värt att försöka att ta vara på den i alla fall.

Så började de att hämta timmer och plank ur skogen och sålde till slättborna, som redan hade gjort ända på sin skog. De märkte snart, att om de bara for förståndigt fram, kunde de få sitt levebröd av skogen likaväl som av åkern och av gruvan. Och då kom de att betrakta den på annat sätt än förut. De lärde sig att vårda den och älska den. De glömde alldeles bort den gamla fiendskapen och ansåg skogen som sin bästa vän."

Har du material som skulle passa på hemsidan? Hur skall hemsidan förbättras? Skicka gärna ett mail till oss.                                                   Kontakta oss