*Uppdaterad 2017-04-23 -> Nyheter

  • 1

    Kopparbobor

Sommarminnen från Kopparbo

En ung grabb, född 1923, bodde många somrar i Kopparbo. Följande berättelse är en sammanfattning av de noteringar han gjorde ca 70 år senare.


Mina första hågkomster från Kopparbo daterar sig till slutet av 1920-talet. Då hyrde mina föräldrar ett sommarnöje hos Johanna Holmér som hade en liten stuga kallad Johannelund. Johanna hade en man som var en orolig själ och därför sällan sågs hemma. Jag kan inte minnas att ha träffat honom. Johanna var liten till växten. Hon var en glad och pratsam person, som ägnade sig åt sina höns och vävde trasmattor.

I Kopparbo fanns på den tiden ett lantbruk på Lövsgata som brukades av bonden Östberg, en snäll och försynt man. Där fanns kor, kalvar och en häst. Jag var ko-major, d.v.s. jag hade förtroendet att fösa hem korna till mjölkning på kvällen så att inte grävlingen skulle tjyvmjölka dem på nätterna. Det gjorde mig till en betrodd medhjälpare och eftersom Östberg inte hade några egna barn hemma så blev jag ersättare.

När jag kom hem på kvällen efter väl förrättat värv var det dags att tvätta av sig. Det gjorde mamma utomhus i kallt vatten från en källa. Innan så var gjort fick jag inte komma inomhus hur frusen jag än var.

Huset vi bodde i låg alldeles intill ett berg och där hade grävlingen sitt gryt. Det hände ofta att han och jag möttes i skymningen då jag gick ut och kissade vid läggdags. Där var så trångt att grävlingen passerade bara någon meter från mig och då blev man rädd att bli biten. Förmodligen var han lika vettskrämd som jag.

Ett minne som etsat sig fast hos mig var när jag fick följa med Östberg till Sandviken. När morgonmjölkningen var avklarad spändes hästen för flakvagnen och man lastade lite hö till hästen och säckarna med det som skulle levereras. Avståndet till Sandviken var ungefär en halvmil. Det blev en skumpig färd på träflaket eftersom kärran var försedd med järnskodda hjul och vägen synnerligen gropig. Men vi kom fram efter några timmar. Säckarna lossades och Östberg försvann in till mannen som var mottagare.


2003 Ravinen
Bäcken porlar i en djup ravin och inbjuder fortfarande till äventyr (foto 2003)


Det var en mycket varm dag och Östberg gav mig sin saftflaska och smörgåsarna som vi hade med oss. Därefter somnade jag på flaket och vaknade inte förrän Östberg kom ut och hemfärden kunde börja sent på eftermiddagen. Efter ett tag slumrade han till men det berörde inte hästen, han visste vägen hem. När kylan kom framåt kvällningen började jag bli frusen, klädd som jag var endast i en tunn tröja och gymnastikbyxor. Hästtäcket blev min räddning. Det var nästan mörkt när vi kom hem och en orolig mamma väntade på mig hos Östbergs. Väl hemma fick jag en sen middag som verkligen smakade bra.

Nästa vinter åkte vi buss till Kopparbo en söndagsmorgon. Det var en strålande dag, men kallt och mycket snö. Givetvis besökte vi Lövsgata och Östberg spände hästen framför släden. Jag fick en långtur på skogsvägarna i Kolmården stolt att få hålla i tömmarna och sitta där bak på kuskbocken. Bråviken var helt islagd och man kunde vandra ända ut till den nybrutna båtrännan. Fyrberget vid båtbryggan besöktes och där togs ett fotografi.

Sommaren 1932 hyrde vi i Sjöstugan hos fiskaren August Stenbäck och hans hustru Augusta. Vi bodde i deras vinterbostad som hyrdes ut för att få lite reda pengar. August fiskade strömming och hade ett litet hemman på sluttningen ned mot Bråviken. På den kalkrika marken hade man gott om körsbärsträd som trivdes bra. De låg skyddade mellan bergen mot den kalla nordanvinden med tidig och rik blomning som följd.

Strömmingen, som fiskats under natten, sändes med båten till uppköpare i Norrköping och betalades med 3-4 öre kilot. Körsbären plockades varje sommar och sändes till torghandlare i Norrköping mot en ersättning av ca 5 öre litern. Själv deltog jag ofta vid plockningen av de 8-12 meter höga träden på rangliga stegar, som vi enligt August hade att "karta" upp i trädet på.

Man hade också en ko "Böla" som gick på Allmänningsskogen under sommaren. Namnet "Böla" kom sig av att hon vid hemkomsten ställde sig vid grinden och bölade för att få komma in i båset för mjölkning. Den oseparerade mjölken såldes till oss sommarboende. Förvarad några dygn i den stenklädda jordkällaren blev den en helt underbar "filbunke" serverad med ingefära och socker. En kalv blev till varje sommar och såldes efter någon månad som spädkalv.

Böla skulle ha foder till vintern och August slog några tunnland naturgräs med lie i dalen. Där fanns gott om stora stenbumlingar, svåra att se. Därför hjälpte jag ofta till med att dra slipstenen när det var dags att slipa lien. Belöningen var att få äta så mycket körsbär som jag orkade vilket ibland slutade med ont i magen.

På lördagarna kom pappa från arbetet med båten vid tre-tiden. När båten tutade var det dags att springa nedför den branta backen för att hinna fram till båten när den lade till. Eventuellt kunde man få lägga den ilandkastade trossen kring pollaren viket var en stor ära. Kapten Malm, en barsk herre, manövrerade alltid själv sitt fartyg "BRÅVIKEN", när hon skulle lägga till vid Kopparbo brygga. Båten var en gammal skärgårdsbåt med vedeldad ångpanna och gick förvånansvärt fort. Biljetter köpte man ombord av styrman Karlsson.

Efter att ha avlämnat lördagspassagerarna återvände båten framåt lördagskvällen till kajplatsen vid Oskar Fredriks bro i stan, redo att göra morgonturen på söndagen. Färden gick på södra sidan av Bråviken längs Vikbolandet, vilket var den kortaste vägen.

På söndagarna startade turen klockan 9 och anlöpte i tur och ordning Esterön, Djurö kvarn och Sandviken. Var det några passagerare anlöptes Marmorbrukets brygga och därefter tvärs över Bråviken till Järstads brygga förbi Svinstaskär. Vidare från Järstad, runt några förrädiska skär och förbi Algersunds lysboj, fram till vår brygga vid Kopparbo. När doktor von Unge var med ombord fick han lämna båten vid sommarvillan Fridhems brygga, 400 meter från Kopparbo. Båten gick vidare till Skvättan, Timmergata, Säters brygga och tvärs över till Skenäs för att återvända till norra sidan och angöra Kvarsebo. Troligen kunde man även fortsätta till Näfveqvarn. Där gjordes uppehåll inför återfärden.

Ett kärt nöje var att kasta varpa på lördagseftermiddagen och söndagsförmiddagen. Vi letade reda på flata skifferstenar med ungefär 15 cm diameter och 2-3 hg vikt. En pinne placerades ca 15 meter från kastaren och runt denna ritades tre ringar för markering av olika poängvärden.

Efter varpan var det dags för lördagsgroggen, Eau de Vie och vichyvatten. Sedan serverades maten och till den ett par snapsar. Vid 8-tiden var det kvällsmat i köket och om vädret var varmt gick man därefter upp på den öppna verandan ovanpå glasverandan. Utsikten över Bråviken från verandan var bedårande vacker. Någon grogg förstärkte säkert stämningen. Där satt man och pratade till midnatt och kanske hade solen visat sina första strålar i nordost innan det var dags att intaga sängen. Själv satt jag ofta i ett hörn och lyssnade på de äldres samtal som så småningom blev alltmer sömngivande.

Pappa var ofta tidigt uppe och då tog han fram det långa bambuspöt och gick ned till bryggan för att meta abborrar. Intill fanns en djupkant som fisken trivdes i. Många stora halvkilos abborrar jagade där. Metade man på löja var en en-kilos abborre ingen ovanlig fångst. Klockan 8 på söndagsmorgonen hissades flaggan, ett uppdrag som pappa och jag utförde.

Efter frukosten kastade vi ofta pil mot vedbodens dörr. En ädel tävlan med deltagande av flera yngre Stenbäckare, söner till Augusts son Karl och hans fru Ida. Arthur vann oftast. Han och den något äldre Olle arbetade i marmorbrotten vid Marmorbruket. Arthur var en sportig typ med glatt humör medan Olle var mera allvarligt lagd.
Bäcken porlar i en djup ravin och inbjuder fortfarande till äventyr (foto 2003)

Sysselsättning saknades aldrig på sommarlovet. Ett 50-tal meter från huset rann en bäck, som mynnade ut i Bråviken strax intill Stenbäckarnas båtplatser. Av kraftiga barkbitar från tallar gjorde vi barkbåtar med segel som vi seglade med i bäcken. Där byggdes i vattenfallen även vattenhjul av gamla konservburkar som drev olika anordningar t.ex. en propeller.

Min morbror och jag byggde tillsammans slussar i bäcken. Av honom fick jag en röd båt som eldades med Metatabletter - den tidens Rea-motor. Den körde vi mellan de olika slussarna precis som man gjorde på riktigt.

Vid bäcken växte det bullerblomster, kabbeleka och stora smörblommor som speglade sin gula färg på huden om man satte dem under hakan. Trollsländor i skimrande färger flög omkring och på vattenytan ilade vattenlöparna - förvånande att de inte blev våta om sina fötter - ytspänningen var ett för oss okänt fenomen. Grodyngel fanns det gott om i olika stadier och att träffa på en simmande snok var inte ovanligt. Det blev givetvis en farlig huggorm.


1925c Bad bredhall
Bad i Bäckängsviken ca 1925


I 10-12-årsåldern lekte jag nog mest hemma i Sjöstugan och i backen. Vi badade ofta i sjön med någon äldre närvarande. Ett år fick jag låna en vit eka. Den var stor och tung där den låg uppdragen på stranden. Det krävdes särskilda knep av en 10-åring att få den i sjön. Men båten måste i sjön så jag kunde meta och ro drag. Lättare var att få upp båten då det fanns ett spel med kätting att låna.
Bad i Bäckängsviken ca 1925

Idrottsintresset vaknade i 13-14-årsåldern. 1936 års olympiad i Berlin hade gått av stapeln. Lennart Strandberg, Erik Ny och norrköpingsbrottaren Ivar Johansson hade väckt vårt intresse. Man fick kamrater som var bosatta i Kopparbo året om, Jojje i Bäckängen, Uka i Framnäs.

Pojkarna Nyberg - Bengt-Fredrik och Lennart - bodde sommarnöje i Bäckängen. De var verkliga frisksportare, åtminstone Bengt-Fredrik. De deltog flitigt i våra träningar och var båda goda löpare. Marmorbrotten vid Hagstugan där "Sven i Hagstugan" bodde och arbetade var lockande platser att vistas på. Sven hade köpt en bambustav och den blev inledningen till mitt intresse för stavhopp.

Där samlades i stort sett alla grabbarna från Kopparbo, Timmergata och Gruvstugan för att träna och ha andra hyss för sig. På skogsstigarna upp mot Lövsjön fanns goda möjligheter att träna löpning. Där skapades banor med uppmätta vändpunkter för 400, 800 och 1500 meter. Rätt ofta tävlades det mot Krokekspojkarna. I det laget fanns bl.a. Bengt Danielsson (senare känd som en av Kon-Tiki-fararna till Polynesien) som 1500-meterslöpare och Lars Thorén, son till prosten i Krokek, som höjd- och längdhoppare.
Bäckängens svinstia finns kvar, omgjord till förråd (foto 2003)

Vår första "idrottsplats" ordnades bakom Bäckängens svinstia där vi med möda grävt en hoppgrop med ansatsbana, 20 meter lång. Där kunde man hoppa längd- och höjdhopp. Stavhopp fick man tävla och träna uppe vid stora vägen norr om HSB:s marmorbrott. Den "idrottsplatsen" hade Sven själv anlagt och den var avsevärt mycket bättre än vår. Han hade nämligen lyckats få bort alla trädrötter från ansatsbanan.

Att det fanns kräftor i Lövsjön visste både Sven och Karl-Axel i Hagstugan, varför det beslutades att fånga ett antal en kväll i augusti när mörkret fallit på. Enligt Svens erfarenhet var ekorrkött bästa betet i kräftburarna. Svens pappa hade en gammal enpipig "hanabössa", som Sven smugit med sig från dynamitboden vilken var låst med hänglås. Bössan laddades där bak med tändhatt och framme i pipan med i tur och ordning krut, tidningspapper, stöpt blykula och mera papper.

Jakten efter ekorrar kunde starta i skogen ovanför "brottet". När man avlossade ett skott blev man alldeles svartprickig i ansiktet av krutet, kanske för att vi använde två mått krut. Dessutom var man öm i axeln ett par dagar efteråt. Vi avlossade därför i allmänhet endast ett skott per man vid jakten. Två nedlagda ekorrar flåddes och vi hade vårt agn.

Vid mörkrets inbrott samlades vi på Gruvstugans gårdsplan och vandrade sedan tysta upp till Lövsjön. Där hade Svens pappa Henning en eka som vi lånade. Årtullarna virades med gamla trasor så att det inte skulle gnissla vid rodden och årbladen doppades försiktigt i vattnet. Vi lade burarna i sjön runt den lilla ön mitt i Lövsjön och sedan väntade vi några timmar. En spänd tystnad och förväntan rådde, skogvaktare Svensson i Gräsdalen kunde vara på gång om han misstänkte något eller fått rapport av någon. Sedan var det dags att vittja och ta upp burarna som innehöll en ansenlig kräftfångst, däribland en kräfta på nästan 4 hg, den största jag någonsin sett. Vi kom lyckligt hem fast rejält genomfrusna.


2003 B v02 svinstia
Bäckängens svinstia finns kvar, omgjord till förråd (foto 2003)


Hagstugans marmorbrott var en populär uppehållsplats för oss pojkar i 14-15-årsåldern. Brottet, vars väggar lutade, var stagat tvärs över med en grov stock ca 15 meter lång och 0,6 m tjock. På mitten av stocken sattes en flaska som måltavla när vi övade prickskytte med hanabössan. Hur vi vågade krypa ut och ställa flaskan i mitten förstår jag inte, brottet var 40 meter djupt.

När man borrade loss marmorn bildades s.k. skrotsten som togs upp och lades på en tralla som kördes till ett stenupplag vid brottets ena ände. Så småningom började högen luta ordentligt. Trallan fördes upp till toppen, vi satte oss på den, och med god fart åkte vi ned mot gruvan. Innan vi nått fram gällde det att kasta sig av så att vi inte föll ned i brottet om trallan skulle spåra ur och störta.

I slutet av juli och början av augusti var det tid för mammorna att börja plocka blåbär, lingon, skogshallon och kantareller. Det var väl inte så populärt att följa med ut men pliktskyldigast gjorde man det. Oftast plockade vi bären i Robertsdal, en av ortsbefolkningen gjord uttalsförvanskning av Rödbergsdal, d.v.s. dalen innanför Röda Berget som låg nere vid Bråviken.

När det var fint väder och sjön låg blank, låg jag ofta på bryggan och iakttog stimmen av löjor som fanns därunder. Jag hade gjort ett kort metspö med en liten krok som agnades med små kulor av bröd som man tuggat så att de skulle hålla samman bättre i vattnet. En morgon hade jag lyckats fånga ett 20-tal löjor som förvarades levande i en hink. Två gubbar skulle ut och meta abborrar och ville köpa dem av mig. De erbjöd 1 öre styck men det tyckte jag var för lågt så jag tackade nej. Gubbarna rodde ut utan löjor och när de kommit en bit ut reste jag mig och hällde löjorna tillbaka i sjön. Ni skulle hört deras kommenterar. Det var min hämnd för deras snålhet.

När jag var i 15-årsåldern fick jag uppleva en föreställning med Henning och Hjalmar i Hagstugan. De fick betalt två gånger om året för att de sågat upp marmorskivor till fönsterbräden och trappor m.m. Betalningarna utföll vid midsommar och jul. Vid midsommar åkte de in till Norrköping och hämtade pengarna på banken. Givetvis skulle man ha lite roligt när man sedan kom hem. Verken Henning eller Hjalmar hade någon motbok varför de var hänvisade till att köpa spriten av en langare och hos en handlare i Fredriksdal som sålde pilsner. Langaren lät bröderna smaka av brännvinet i en flaska. Det var viktigt att de fick smaka rejält, för de andra flaskorna innehöll bara vatten.

För hemfärden beställdes droska till Hagstugan för man kom inte med på buss eller båt. Dessutom skulle backarna med pilsner komma med. I förebyggande syfte hade Sven tagit hand om nycklarna till dynamitboden, annars kunde det bli alltför våldsamt när Henning kom i gång. Hjalmar var mera en fridens man som sjöng ekivoka visor medan han lät pilsnern rinna genom kroppen. När Henning inte hittade nycklarna blev han arg som ett bi och gick och lade sig. Hjalmar fortsatte sin show tills han somnade i gräset. Han fick så småningom transporteras inomhus. Att hämta pengarna kostade säkert lika mycket som förtjänsten på ett 3 kubikmeters marmorblock, som väger åtskilliga ton.

Har du material som skulle passa på hemsidan? Hur skall hemsidan förbättras? Skicka gärna ett mail till oss.                                                   Kontakta oss