*Uppdaterad 2017-04-23 -> Nyheter

  • 1

    Kopparbobor

Veterinären - en roman som beskriver Kopparbo


Gertrud Hellbrand gav 2014 ut romanen "Veterinären". Den är skriven i jag-form och handlar huvudsakligen om hennes föräldrar samt far- och morfäldrar. Personerna i boken är i stor utsträckning fantasifigurer men hon har hämtat förebilder från verkliga människor.

Mycket av berättelsen är förlagd till en hästgård i Östra Husby. Men hon själv och hennes mamma har tillbringat sina barndoms somrar på nuvarande Klumpstugevägen 19 i Kopparbo. Så flera kapitel i romanen beskriver Kopparbo (kallas i boken för Klinthäll) och dess människor på 1960- till 1980-talet.


KLINTHÄLL

Ingenstans skulle Lucille möta människor lyckligare än de i Klinthäll. Från Kolmårdens höga platå stupade berget brant mot viken och gjorde det svårt att komma ner till vattnet. Men på några ställen hade berget eroderat. Åt söder hade dalgångar bildats och de bördiga sluttningarna hade lockat till sig människor som kisande lagt bryggor av sten och byggt stugor. Klinthäll bestod av två sänkor, den västra genombruten av en bäckravin medan några mindre fåror rann genom den östra.

Den östra dalgången var hennes. Hon behövde inget annat än utsikten över viken där hon satt barbacka på russet på avsatsen halvvägs upp på berget. Nedanför låg sommarvillorna omgärdade av hagmark där rödfläckiga kvigor syntes som små prickar. Hennes ben vilade nakna mot hästens korta päls. Mellan hans öron bredde viken ut sig i ljuset. Där var Svinsta skär och längre bort syntes stadshamnens skorstenar och rök. Gled hon med blicken åt andra hållet längs med granhorisonten blinkade hemmets kyrktorn till i eftermiddagssolen som ett korn av guld. Hon föreställde sig huset tomt och övergivet. Hon föreställde sig sitt rum: järnsängen och det virkade överkastet, hyllan med böcker, skrivbordet med översta lådan låst. I den låg några snuskiga urklipp instuckna i en bok, nyckeln gömd under blomkrukan i fönstret. Nu slapp hon ligga vaken på sitt rum och lyssna när de vuxna hade fest. Från hennes rum brukade gästerna höras till långt in på natten och hon fick inte visa sig. Under skolterminen behövde hon sova tyckte Inez. Framåt midnatt brukade hon ligga tryckt mot golvet vid ljusspringan under dörren och skymta skor som rörde sig över golvet.

Här ute fick hon vara uppe hur sent hon ville när det var kräftkalas eller surströmmingsskiva på glasverandan. Hon kunde lägga sig i en soffa och sova en lätt och ytlig sömn tills hon blev väckt av någon högljudd snapsvisa och reste sig och gick ut genom köksingången, utan att någon märkte det, och vidare genom gräset i den ljusa natten för att ta stentrappan genom nyponhäcken och krypa under staketet. Bortom de provisoriskt uppspikade slanorna sträckte ängen ut sig och där gick ponnyn och betade medan han viftade på svansen efter mygg. Hon kunde gå fram till honom, stryka hans hals och sedan fortsätta ensam ner till vattnet. Längst ut på den gamla stenbryggan brukade hon bli sittande att lyssna till vågorna tills hon kände sig sömnig och återvände upp till huset med rösterna och skratten, smög uppför trappan till sovrummet och somnade till det där sorlet som aldrig skrämt henne; ljuden från en glad fest.

Charkuterifabrikören som sålt dem huset hade kallat Klinthäll för paradisets bakficka. När pappa inte tog bilen in till stan och auktionshuset brukade han vattna i drivbänken eller stå framför glasverandan med kikaren och titta på segelbåtar och lastfartyg. Inez visslade på sitt vanliga tonlösa vis och skalade potatis eller rökte cigaretter på trappan. Sommaren var en enda räcka av trädgårdsarbete och kafferep. Rensa grusgången fri från ogräs, plocka bär, vittja nät. Sitta bredvid pappa i båten och vänta tills fångsten plötsligt blev synlig där nere i djupet, som ett stim av bordssilver på drift. Sedan låg strömmingen och glodde på skärbrädan sedan Inez klippt upp magarna med sax. Det tjocka röda blodet, fjäll, inälvor och huvuden - alltihop slogs in i en tidning som Lucille sprang tillbaka med nerför ängen. På bryggan vecklade hon ut paketet och himlen fylldes av måsar. Med gula näbbar sänkte de sig flaxande och skrikande mot tidningen. Pappa skänkte dem inte en blick där han stod borta vid sjöboden med nätet häktat vid störar. Med fiskfjäll glimmande på sina solbrända händer förde han bindenålen genom maskorna där det var hål. Hans händer var som smyckade med små, små diamanter. Nere vid vattnet vilade allt i samma avslöjande ljus.

Stigen som ledde uppåt branten från huset var skuggig och sval. Där uppe bland granarna, bortom Grundelius äng där den gemensamma midsommarstången vissnad lämnats kvar i marken, låg flera småhus och stugor och här vilade en annan atmosfär. Inez brukade slå följe med Gunhild Fagerström och Margot i Backen upp till landsvägen efter mjölk. Ibland följde Lucille med för att inte gå miste om kaffet efteråt hos Margot. Det var en enkel liten stuga. Sjöutsikten skymdes av skog där uppe, men läget var skyddat, gläntan varm och inbjudande med en doft av kåda och barr och nybakade bullar. Plåtarna stod i kökssoffan täckta med handdukar och de satt med dörren öppen och med kaffekoppar och saftglas framför sig på vaxduken. Margot i Backen var snäll men Inez kallade henne ibland bitter. Det var när Margot pratade om familjen Levin i villan längst bort på sjövägen där hon tjänade. Då fick hon något stramt i ansiktet och talade liksom för sig själv. Hon brukade städa den stora sportvillan och se efter huset på vintern; se till att trädgården var räfsad i maj när överste Levin, som var chef för flygflottiljen i Norrköping, kom ut till Klinthäll med sin familj. Huset var nybyggt och hemskt tjusigt. Dä ä inget för di snoriga, sa Margot med en främmande dyster blick som i nästa stund ljusnade som ängen när molnen hastigt lämnade solen, och hon återigen var sitt vanliga jag: Ta en bulle till nu, lilla Lia!

Nej, inga människor var så lyckliga som de i Klinthäll. Där satt Lucille i hammocken och kände dofterna av kaffe och piptobak, alltmedan de vuxnas röster spann på samma trygga våglängd. Där gick hon ensam i skogen bortåt Karlslund och blev inte det minsta rädd när hon såg, i en glänta nära stigen, en ensam man som låg och sov.

Nästan alltid var Willy och Gunhild Fagerström med. Gunhild hade ett stort platt ansikte med ett stoiskt drag, som om hon bar omkring på en omhuldad gammal oförrätt. Vad denna bestod i gick inte att säga säkert, men hon utstrålade en sådan värdighet som man föreställer sig att krigsveteraner med en förlorad lem skulle kunna ikläda sig. Hon bar denna gåtfulla stolthet som man bär en tung och dyrbar brosch. Mitt i pannan, mellan ögonen alldeles där näsan slutar, hade Gunhild en platt försänkning, stor som ett mynt. Med plågad njutning brukade hon berätta - i all förtrolighet - om hur hon som barn stått under familjens balkong på tredje våningen varifrån hennes syster skulle kasta till henne en peng. Mycket riktigt hade myntet fallit de tre våningarna och landat tungt på Gunhilds panna. Det hade slagit henne till marken, hävdade hon. Sedan dess hade hon i pannan denna alldeles runda och platta krater. Man hade till och med kunnat skymta ett avtryck av Gustav V i huden, men det var försvunnet nu sa Gunhild och blinkade med ena ögat.

Flera av de bofasta kvinnorna tjänade hos de besuttna sommargästerna, och männen skötte vedhuggning och gräsklippning. Margots man Sixten arbetade i lergroparna vid Timmergata tegelbruk där han körde loket som drog leran på räls till bruket. När han inte transporterade lera lade han ut sina nät i viken och sålde fisk till sommargästerna. Margot och Sixten var vassa i handflatorna när de strök Lucille över huvudet men de hade den soligaste gläntan i Klinthäll, i skogen där inga måsar och inget vågbrus hördes. De hade levande hönor som strosade omkring på tomten under dagarna, men som måste stängas in så fort det skymde för att inte räven skulle ta dem. Margot och Sixten kom bara nerför backen när det var fest eller kafferep hos någon av grannarna och då såg de annorlunda ut. Gående bredvid varandra nerför backen, förbi de större villorna, såg de förlägna och bortkomna ut. Då hade de klätt upp sig, Sixten i vit skjorta och Margot i klänning utan förkläde. De såg sig omkring med nyvaken blick, som om de bländades av ljuset och vågglittret, och det var inte förrän de kommit innanför grinden hos Artur och Inez och tagit plats i hammocken på uteplatsen i skuggan som de blev sig själva igen. Där lutade sig Sixten bakåt och blundade bakom sina runda små glasögon medan han drog ett bloss på snuggan. Han sa inte mycket utan lyssnade på Margot och Inez som satt förtroligt vända mot varandra, eller på Artur och Willy Fagerström där de stod och pekade ut mot viken.

Willy var trafikchef vid järnvägen, och Lucille hade påpekat det en gång, att Sixten och han var vid järnvägen båda två. Då begrep hon sig inte på de besvärade skratten från de vuxna. Hon hade ännu inte förstått skillnaden mellan Sixtens tunga arbete på rälsen vid lergroparna och Willys på ett uppvärmt trafikkontor. Sedan skulle hon lära sig att det var något vuxna inte ville låtsas om: att vissa har mindre och somliga mer. Det var samma sak med faster Inga och farbror Gerhard och kusinerna på Kvarngatan som bodde fem personer i en enrummare. De hade toalett på farstun och lagade maten på vedspis. I den mörka lilla lägenheten ledde en trång korridor ut mot trapphuset och medan Inez om lördagarna hälsade på sin svägerska Inga, brukade Lucille leka med kusinerna i den där smala gången. Det var två jämnåriga flickor och så sonen Lasse som många år senare skulle köra ihjäl sig. De hade det trångt men det fanns alltid goda bakverk hemma eftersom farbror Gerhard arbetade på konditori. Hela dagarna stod han och knådade marsipan som de fick smaka sedan; bakelser som blivit stötta eller sjunkit ihop men som var lika goda för det. Farbror Gerhard arbetade även om lördagarna, och han började tidigt. Inga var hemma och skötte barnen och hon talade alltid om hur hon såg fram emot besök, kanske särskilt när Inez hade med sig något i klädväg. Redan då, när de fortfarande bodde i stan, innan hon såg fru Berg hoppa från balkongen, hade Inez en stor garderob och när hon någon gång ångrade ett köp men glömt att spara kvittot - kanske hade hon burit plagget en tid - vek hon ihop det och stoppade i en påse som hon hängde i tamburen inför lördagen. Då tog hon kassen i ena handen och höll Lucille stadigt i den andra medan de skyndade nerför Hörsalsbacken och fortsatte bort mot Kvarngatan. Alltid räckte hon över påsen diskret, liksom i förbifarten, och Inga tog emot den lika enkelt och sa: Som jag sett fram emot att se er! Varpå de allihop slog sig ner i det trånga köket med de fuktfIäckiga väggarna där några prinsessbakelser stod framdukade på bordet tillsammans med koppar och kaffekittel.

Lucille såg på Willy och på Sixten och hon förstod ännu inte skillnaden. Hon tyckte att båda var lika vänliga och till synes lyckliga.

Nej, inga människor var så lyckliga som de i Klinthäll. Där satt Lucille i hammocken och kände dofterna av kaffe och piptobak, alltmedan de vuxnas röster spann på samma trygga våglängd. Där gick hon ensam i skogen bortåt Karlslund och blev inte det minsta rädd när hon såg, i en glänta nära stigen, en ensam man som låg och sov.


(Se fortsättningen om Karlslunds luffare).

I ett senare kapitel kan man läsa:
"Pappa sköt ifrån med stavarna i backen vid Hanna på hörnet - ett två tre tag med armarna - for förbi Grundelius äng där midsommarstången stod snöklädd - där syntes ännu inte viken - tvärsöver parkeringsfickan, nerför stigen genom fruktträdgården - kinderna blossade nu - genom den smala passagen vid nyponhäcken och i rasande fart utför resten av ängen, genom grindhålet, vidare över den korsande sjövägen, och slutligen ut i ett backhopp över de kulliga strandstenarna. När farten började avta, tjugo trettio meter ut på isen, gjorde han en gir som de professionella åkarna, rätade på ryggen och blickade tillbaka. Han trampade snön av skidorna innan han stakade sig tillbaka upp på vägen."


1980 Skidspaar
Skidspåret finns bevarat på bild
1987 Cirkuskonster
Längre fram i boken rider författarjaget omkring i Kopparbo. Bilden visar hur hon och hennes syster försöker göra cirkuskonster på sina hästar.

Har du material som skulle passa på hemsidan? Hur skall hemsidan förbättras? Skicka gärna ett mail till oss.                                                   Kontakta oss