*Uppdaterad 2017-04-23 -> Nyheter

  • 1

    Kopparbobor

Intervju med Carl August Stenbäck


I en artikel i Östergötlands Dagblad 10 juni 1944 finns bland annat följande intervju med Carl August Stenbäck. Artikeln återfinns i sin helhet på egen sida. Texten nedan är rättad på några punkter.


När Ö.D:s medarbetare en vacker vårdag besökte Kopparbo, där körsbärsträden i södersluttningen mot sjön stod i sin praktfullaste blom, var intet naturligare än att uppsöka den nu 86-årige fiskaren Karl August Stenbäck, som vet allt om Kopparbo lilla samhälle och dess huvudnäring fisket. När vi kommit över den lilla bäcken ligger Stenbäcks villa mot krönet i den starka sluttningen mot sjön. Stenbäck är dock inte inne, han har gått ned för att se på sjön.

Det har redan börjat lida mot kvällningen och nere vid sin sjöbod träffar vi den gamle fiskaren som står och spejar ut mot segelleden. Då han får höra vårt ärende skiner hans väderbitna ansikte upp, ty Dagbladet har alltid varit hans tidning. "Jag tror jag har haft tidningen från det första numret som utkom", säger han med en viss stolthet.

"Det är en tradition att fiskaren på kvällen gärna vill se hur sjön ser ut och härav göra sina iakttagelser om vädret. Jag har alltid litat mig härtill och så till barometern, för den ljuger inte. Sedan radion kom till har vi ju haft väderleksrapporten, men den stämmer för det mesta inte".

Stenbäck är född vid Kopparbo 17 maj 1858 i en stuga, som nu för länge sedan är riven. Hans far, som också var fiskare, gifte sig på Vikbolandet och sedan hans farbror, som var fiskare vid Kopparbo, gått bort, flyttade fadern över till Kopparbo och övertog fisket efter farbrodern. Stenbäck är en mycket gammal kolmårdssläkt och hans farfar, Anders Stenbäck, var gruvfogde vid Gruvstugan, som ligger inte långt från Kopparbo. Det var Anders Stenbäck, som från Tåby allmänning lät rösa den mark som släkten Stenbäck ännu innehar.

"Vårt ställe heter egentligen Sjöstugan, men bara för att bäcken rinner förbi här, har det i dagligt tal fått heta Bäckstugan."

Karl August gifte sig mycket ung. Hans fru var båtsmansdotter från Östra Ny och hette Rosenknopp i flicknamn. De träffades första gången på en midsommarvaka vid Marmorbruket. Makarna har haft åtta barn, av vilka sju är kvar i livet. De båda äldsta sönerna, Ernst och Karl, har valt samma livsuppgift som fadern och är fiskare i Kopparbo, medan den yngre sonen frångick traditionen och sökte sig ett annat yrke.

Stenbäcks villa, som är i två våningar, har han själv byggt i sin ungdom. Även den mindre stugan på gården är han byggherre till. "På vintrarna fiskades det inte så mycket förr i tiden och då tog jag och sönerna oss för att arbeta med byggnadsarbete. Men det var andra metoder då än nu. På den tiden fick man allt bila och sponta för hand."

"Mycket har förändrat sig här i Kopparbo sedan jag var ung. I min ungdom fanns det här inte mer än tre stugor, två fiskarstugor och så ett torpställe under Timmergata. Så nog har vårt lilla samhälle vuxit förvånansvärt fort. Flera, som förut varit industriarbetare, har på de sista åren slagit sig på fiske och för närvarande finns det inte mindre än 12 fiskarlag vid Kopparbo. Det kan nämnas att fisket vid Kopparbo i år varit rätt givande."

När Stenbäck var några och 70 år, sålde han sina andelar i vinternoten och var sedan under några år endast med om skötfisket. Men Stenbäck är en man som inte är sysslolös. Han sköter sin lilla trädgårdstäppa och så lagar han fiskegarn. På täppan odlar han bland annat pepparrot.

"Det stora flertalet av den nya tidens fiskare torde vare sig kunna eller ge sig tid att själva laga sina fiskegarn, utan låter någon gammal yrkesbroder som ej längre deltar i fisket göra detta. Annat var det förr, då fick man börja yrket från början. Några färdiga fiskegarn fanns ej att köpa, så skulle man ha några så fick man fabricera dem själv. Jag minns att vi köpte lin som mor sedan spann till skötgarn och på samma sätt förfors det även med hampan för telnarna. Sedan kunde man köpa bomullsgarnet i handeln, men bindningen fick man i alla fall göra för hand."

"När jag var yngling fiskades strömmingen bara med skötar, så vinternot hade man inte börjat använda då. Den första vinternoten här på trakten anskaffades av fiskarna Anders Petter Andersson och Otto Andersson vid Skenäs Ö och Hemmingsson på Ållonö. Det var inte utan att man var lite skeptisk mot denna nya fångstmetod och därför tog jag en vinter anställning i detta fiskelag för att närmare studera det nya redskapet. Avlöningen var inte större än 1 kr. pr dag, men jag fick reda på vad jag ville veta och sedan dröjde det inte länge förrän även vi kopparbofiskare hade en vinternot."

"Att transportera strömmingen till Norrköping var förr ett av fiskarnas svåraste problem. På sommaren fick man ro den till stan och på vintern körde man den efter häst på isen till Norrviken och sedan landsvägen in till staden. Vi var alltid två som rodde, och flerfaldiga gånger har jag och min gumma företagit dessa resor. Särskilt minns jag att under en vecka var jag med om inte mindre än 5 rodder till stan med strömming. Fick man ro hela vägen tog vanligen färden Kopparbo - Norrköping c:a 4 timmar i anspråk under förutsättning att vädret var gynnsamt."

"Var det vind så man kunde segla, kunde inresan i allra bästa fall avverkas på halva tiden. På dessa färder hade vi med oss en 70 - 80 vikter strömming eller omkring 800 kg. Svårast var det på vårarna då utströmmen var starkare. Jag vill lova att en sådan rodd tog på krafterna. Men jag var god vän med många skeppare så ibland kunde man få bogsering. Priset på strömmingen var då inte högre än 4 öre pr kg under sommaren. När ångfartyget Bråviken började gå rutten Norrköping - Nävekvarn och anlöpa mellanliggande bryggor, fick vi ju en god lösning av transportproblemet."

"Med den feta höstströmmingen, som kommer upp i Bråviken på höstkanten, följer alltid sälarna och dessa har vid åtskilliga tillfällen vållat mig olägenheter. Då man tog upp skötarna kunde det hända att endast huvudena satt kvar i garnet, så strömmingsfångsterna blev små då sälen härjade. Vid flera tillfällen har jag skjutit på sälar, men jag har aldrig lyckats få någon. Då jag var barn sköt min far en säl, så jag har ätit sälkött. Men det var vad jag vill minnas nästan svart och inte vidare smakligt."

Någon svårare olycka på sjön har Stenbäck inte varit med om trots att han bott vid sjön i hela sitt liv. "Nog har jag räddat några stycken från en säker drunkning och en gammal kamrat som hette Edlund har jag räddat livhanken på inte mindre än tre gånger. Innan lysbojen fanns på Algärdsgrundet, hände det allt som oftast att skutor seglade på där och många gånger har jag varit med om att bärga laster från skutor som grundstött."

När vi frågar Stenbäck om vad nöjen ungdomen hade förr, ser man på hans ansiktsuttryck att han minns många roliga stunder från logdanser i ljusa sommarnätter. "Vi gick tillsammans några ungdomar och dansade på något loggolv eller på någon äng. Alltid hade vi roligt av hjärtans lust med det lilla som bjöds. Senare dansade kopparboungdomen på Fridhems brygga som var stor och rymlig. På vintrarna hände det att vi åkte skridskor till Vikbolandet på söndagarna. Härvid kunde vi besöka kyrkorna i tur och ordning. Ja, det gick alltid att finna förströelse på den lilla fritid som bjöds."

Det är en verklig kärnkarl gamle Stenbäck, "Kalle i Bäckstuga" som han kallas av sina många vänner. Sjuk har han aldrig varit mera än någon enstaka dag och då har det varit i förkylning. För 16 år sedan opererades han för blindtarmsinflammation. Vid detta tillfälle fick han hålla sig i stillhet i åtta dagar, men det var de längsta dagarna i mitt nu 86-åriga liv, säger han.


Kopparbo - fiskeplats och populär sommarort

"Kopparbo kung" gjorde det lilla samhället till vad det i dag är - 86-årige fiskaren K.A. Stenbäck berättar om den tid då strömmingsfångsterna roddes från Kopparbo till Norrköping.


Artikel i Östergötlands Dagblad 10 juni 1944 under signaturen "Bygdeson".
Artikeln har återgivits med sin originaltext trots att några av uppgifterna har konstaterats vara felaktiga. Delar av artikeln finns citerade på andra sidor och då har texten rättas och moderniserats.


När man åkt fram genom sommarklädda lövskogsdungar på vägen mellan Kolmården och Kvarsebo, kommer man fram till en liten skylt på vilken man läser ortsnamnet Kopparbo. Det är en oansenlig väg som leder ned mot det lilla samhället vid Bråviken. Den går vid sidan om vad som en gång var en mäktig älvdal, på vars sidor granskogen står djup och orörd. I en idyllisk södersluttning ligger här det lilla samhället, som med åren har blivit ett sommargästernas paradis.

Från början fanns här endast ett dagsverkstorp under Timmergata och ett par fiskarstugor. Från denna blygsamma bebyggelse har under det senaste halvseklet ett helt litet samhälle vuxit fram.

Ett namn som man länge kommer att minnas i samband med samhällets tillkomst är fiskaren och lantbrukaren L.J. Pettersson. Han var född och uppväxt vid Kvarsebo och när han sedan gifte sig, blev han måg vid Marielund. Under den tid som Pettersson bodde vid Marielund, lade han märke till de goda fiskemöjligheterna vid Kopparbo, som inte ligger långt därifrån. Härför valde Pettersson, som var intresserad fiskare, förvärva sig mark och bosätta sig vid Kopparbo. Av dåvarande ägaren till Timmergatagodset, kapten Magnell, lyckades han också få inköpa de båda torpställena Löfsgata (av ortsborna alltid benämnt Lössgata) och Kopparbo, som han sedan brukade i kombination med fiske.

Sedan Pettersson förvärvat de båda dagsverkstorpen uppförde han den stora byggnaden vid Löfsgata, en byggnad som för övrigt var flyttad från en gård på Vikbolandssidan. Sedan det gått ytterligare några år köpte han även torpstället Karlslund och den s.k. Lopptäppan samt ca 100 tunnland skogsmark. Den sammanlagda åkerarealen blev härigenom 18 tunnland, förutom skogsmarken. Med åren blev Pettersson en av socknens kommunalpampar och han var bl.a. både nämndeman och kyrkvärd. För Kopparbo blev han också allt i alla, vilket gjorde att ortsborna kallade honom Kopparbo kung.

Nämndeman Pettersson var en mycket energisk och framsynt man, som snart nog kom att inse att Kopparbo var en idealisk plats ej endast för fiske. Han lyckades intressera sommargästerna för Kopparbos idylliska läge, och sedan dröjde det inte länge förrän den första tomten till en sommarvilla såldes från Petterssons mark. Det var framlidne grosshandlare G.V. Rundström i Norrköping, som köpte den första tomten och lät uppföra sitt sommarresidens. Sedan grosshandlare Rundströms villa väl var uppförd, var det många andra som följde hans exempel. Strax därefter lät Pettersson också frånstycka ett 15-tal egnahemslägenheter vilka huvudsakligast såldes till marmorbruksarbetare. Härefter började Kopparbo bli ett litet samhälle, där bebyggelsen växte i snabb takt.

Vid sidan om sitt lantbruk och fiske bedrev Pettersson under blygsamma former också en liten handelsrörelse. År 1908 bildades emellertid av ortsbefolkningen en handelsförening som sedan förestods av Petterssons dotter Hanna, och därmed upphörde Pettersson med sin affär. Handelsföreningen uppgick senare i Kooperativa förbundet och fick därefter namnet Kopparbo konsum. Efter Petterssons död år 1920 förvaltades hans lantbruk av stärbhuset intill år 1925 då det genom köp övergick till dottern Hanna Pettersson, som därefter utarrenderade lantbruket.

En tid efter det handelsföreningen ombildades, lämnade fröken Pettersson föreståndareposten och öppnade egen handel. Efter några år upphörde dock fröken Pettersson med sin affär och år 1933 sålde hon såväl fastighet som skogsarealer till disponent Sigvard Lundberg, Timmergata.

År 1929 byggde Kopparbo konsum sin affärsfastighet, som nu utgör det lilla samhällets centrum. Posten till och från Kopparbo transporteras med Kolmårdstrafikens bussar i väskor som expedieras på Kolmårdens postanstalt. Annat var det förr i tiden, då fick vi posten en gång i veckan, säger en gammal ortsbo. Det var en inspektor på Marmorbruket som hette Wahlström och han ordnade så att vi fick en tidning som hette Svenska Veckobladet och den fick vi turas om att hämta vid Marmorbruket varje fredag.

Samhällets kommunikationer utgöras av Kolmårdsbussarna och på sommartiden även av ångfartyget Barbro, så i detta avseende är Kopparbo lyckligt lottat. De äldsta av fiskarna föredra dock att göra sina stadsfärder med båten, även om detta fortskaffningsmedel är långsammare. På båten kan man spankulera omkring och njuta av färden och inte behöver man trängas med jäktande människor som skall av och på vid hållplatserna, säger en gammal ortsbo, med vilken vi sammanträffade.

När Ö.D:s medarbetare en vacker vårdag besökte Kopparbo, där körsbärsträden i södersluttningen mot sjön stod i sin praktfullaste blom, var intet naturligare än att uppsöka den nu 86-årige fiskaren Karl August Stenbäck, som vet allt om Kopparbo lilla samhälle och dess huvudnäring fisket. När vi kommit över den lilla bäcken ligger Stenbäcks villa mot krönet i den starka sluttningen mot sjön. Stenbäck är dock inte inne, han har gått ned för att se på sjön.

Det har redan börjat lida mot kvällningen och nere vid sin sjöbod träffa vi den gamle fiskaren som står och spejar ut mot segelleden. Då han får höra vårt ärende skiner hans väderbitna ansikte upp, ty Dagbladet har alltid varit hans tidning. Jag tror jag har haft tidningen från det första numret som utkom, säger han med en viss stolthet.

Det är en tradition att fiskaren på kvällen gärna vill se hur sjön ser ut och härav göra sina iakttagelser om vädret, säger han. Jag har alltid litat mig härtill och så till barometern, för den ljuger inte. Sedan radion kom till ha vi ju haft väderleksrapporten, men den stämmer för det mesta inte, säger han med en skälmsk min.

Stenbäck är född vid Kopparbo 17 maj 1858 i en stuga, som nu för länge sedan är riven. Hans far, som också var fiskare, gifte sig på Vikbolandet och sedan hans farbror, som var fiskare vid Kopparbo, gått bort, flyttade fadern över till Kopparbo och övertog fisket efter farbrodern. Stenbäck är en mycket gammal kolmårdssläkt och hans farfar, Anders Stenbäck, var gruvfogde vid Gruvstugan, som ligger inte långt från Kopparbo. Det var Anders Stenbäck, som för 200 år sedan från Tåby allmänning lät rösa den mark som släkten Stenbäck ännu innehar.

Vårt ställe heter egentligen Sjöstugan, säger gamle Stenbäck, men bara för att bäcken rinner förbi här, har det i dagligt tal fått heta Bäckstugan. Stenbäck gifte sig mycket ung och hans fru, som var båtsmansdotter från Östra Ny och hette Rosenknopp i flicknamn, träffade han första gången på en midsommarvaka vid Marmorbruket. Makarna ha haft åtta barn, av vilka sju äro kvar i livet. De båda äldsta sönerna, Ernst och Karl, ha valt samma livsuppgift som fadern och äro fiskare vid Kopparbo, medan den yngre sonen frångick traditionen och sökte sig ett annat yrke.

Stenbäcks villa, som är i två våningar, har han själv byggt i sin ungdom. Även den mindre stugan på gården är han byggherre till. På vintrarna fiskades det inte så mycket förr i tiden och då tog jag och sönerna oss för att arbeta med byggnadsarbete. Men det var andra metoder då än nu. På den tiden fick man allt bila och sponta allt för hand.

Mycket har förändrat sig här i Kopparbo sedan jag var ung, säger vår berättare. I min ungdom fanns det här inte mera än tre stugor, två fiskarstugor och så ett torpställe under Timmergata. Så nog har vårt lilla samhälle vuxit förvånansvärt fort. Flera, som förut varit industriarbetare, ha på de sista åren slagit sig på fiske och för närvarande finns det inte mindre än 12 fiskarlag vid Kopparbo. Det kan i detta sammanhang nämnas att fisket vid Kopparbo i år varit rätt givande.

När Stenbäck var några och 70 år, sålde han sina andelar i vinternoten och var sedan under några år endast med om skötfisket. Men Stenbäck är en man som därför ej är sysslolös. Han sköter sin lilla trädgårdstäppa och så lagar han fiskegarn. På sin lilla trädgårdstäppa odlar han också pepparrot.

Det stora flertalet av den nya tidens fiskare torde vare sig kunna eller ge sig tid att själva laga sina fiskegarn, utan låter någon gammal yrkesbroder som ej längre deltar i fisket göra detta. Annat var det förr, då fick man börja yrket från början. Några färdiga fiskegarn fanns ej att köpa, så skulle man ha några så fick man nog fabricera dem själv. Jag minns att vi köpte lin som mor sedan spann till skötgarn och på samma sätt förfors det även med hampan för telnarna. Sedan dröjde det inte så länge förrän bomullsgarnet gick att köpa i handeln, men bindningen fick man i alla fall göra för hand.

När jag var yngling fiskades strömmingen bara med skötar, så vinternot hade man inte börjat använda då. Den första vinternoten här på trakten anskaffades av fiskarna Anders Petter Andersson och Otto Andersson vid Skenäs Ö och Hemmingsson på Ållonö. Det var inte utan att man var lite skeptisk mot denna nya fångstmetod och därför tog jag denna vinter anställning i detta fiskelag för att närmare få studera det nya redskapet. Avlöningen var inte större än 1 kr. pr dag, men jag fick reda på vad jag ville veta och sedan dröjde det inte länge förrän även vi kopparbofiskare hade en vinternot.

Att transportera strömmingen till Norrköping var förr ett av fiskarnas svåraste problem. På sommaren fick man ro den till stan och på vintern körde man den efter häst på isen till Norrviken och sedan landsvägen in till staden. Då vi gjorde denna rodd var vi alltid två roddare, och flerfaldiga gånger har jag och min gumma företagit dessa resor. Särskilt minns jag att under en vecka var jag med om inte mindre än 5 rodder till stan med strömming. Fick man ro hela vägen tog vanligen färden Kopparbo - Norrköping c:a 4 timmar i anspråk under förutsättning att vädret var gynnsamt.

Var det vind så man kunde segla, kunde inresan i allra bästa fall avverkas på ungefär halva tiden. På dessa färder hade vi med oss en 70 - 80 vikter strömming eller omkring 800 kg. Svårast var det på vårarna då utströmmen var starkare. Jag vill lova att en sådan rodd tog på krafterna. Men jag var god vän med många skeppare så ibland kunde det passa så man fick bogsering. Priset på strömmingen var då inte högre än 4 öre pr kg under sommaren. När ångfartyget Bråviken började gå rutten Norrköping - Nävekvarn och anlöpa mellanliggande bryggor, fick vi ju en god lösning av transportproblemet.

Med den feta höstströmmingen, som kommer upp i Bråviken på höstkanten, följer alltid sälarna och dessa ha vid åtskilliga tillfällen vållat mig olägenheter. Då man tog upp skötarna kunde det hända att endast huvudena satt kvar i garnet, så strömmingsfångsterna blev små då sälen härjade. Vid flera tillfällen har jag skjutit på sälar, men jag har aldrig lyckats få någon. Då jag var barn sköt min far en säl, så jag har ätit sälkött. Men det var vad jag vill minnas nästan svart och inte vidare smakligt, så inte vill jag påstå att sälkött är någon delikatess inte.

Någon svårare olycka på sjön har Stenbäck inte varit med om trots att han bott vid sjön i hela sitt liv.

Nog har jag räddat några stycken från en säker drunkning och en gammal kamrat som hette Edlund har jag räddat livhanken på inte mindre än tre gånger. Innan lysbojen fanns på Algärdsgrundet, hände det allt som oftast att skutor seglade på där och många gånger har jag varit med om att bärga laster från skutor som grundstött.

När vi frågar Stenbäck om vad nöjen ungdomen hade förr, ser man på hans ansiktsuttryck att han minns många roliga stunder från logdanser i ljusa sommarnätter. Vi gick tillsammans några ungdomar, säger han, och dansade på något loggolv eller på någon äng. Alltid hade vi roligt av hjärtans lust med det lilla som bjöds. Senare dansade kopparboungdomen på Fridhems brygga som var stor och rymlig. På vintrarna hände det att vi åkte skridskor till Vikbolandet på söndagarna. Härvid kunde vi besöka kyrkorna i tur och ordning. Ja, det gick alltid att finna förströelse på den lilla fritid som bjöds.

Det är en verklig kärnkarl gamle Stenbäck, "Kalle i Bäckstuga" som han kallas av sina många vänner. Sjuk har han aldrig varit mera än någon enstaka dag och då har det varit i förkylning. För 16 år sedan opererades han för blindtarmsinflammation. Vid detta tillfälle fick han hålla sig i stillhet i åtta dagar, men det var de längsta dagarna i mitt nu 86-åriga liv, säger han.

Har du material som skulle passa på hemsidan? Hur skall hemsidan förbättras? Skicka gärna ett mail till oss.                                                   Kontakta oss